En av de skivor som hyllats mest av de nysläppta är Didos. Hon har till och med fått elva filmproducenter att tolka hennes album.
För mig var Dido jätteintressant när jag upptäckte henne för ett par år sedan. Jag lyssnade på skivan om och om igen. Men sedan blev jag bara mätt, övermätt på det. Det blev för snällt för mig, för sött. Den har också en tragisk bakgrund, som säkert är en förklaring till varför den är lugn. Jag ser att många andra gett den högt betyg. Jag ska nog lyssna på den ett par gånger till, det kan vara en skiva som växer efter flera lyssningar:
Dagens Nyheter slog till med betyg 4:
Tredje albumet ”Safe trip home” är starkt färgad av hennes fars bortgång – i synnerhet den keltiskt anstrukna ”Grafton Street”, skriven ihop med Brian Eno. Och plötsligt har Dido inte bara kommit ut som multiinstrumentalist utan också knäckt formeln för en intelligentare mainstreampop.
En annan artist som däremot verkar hyllats av de flesta för sin nya skiva är Titiyo med ”Hidden”, sitt första album på sju år. Jag har inte själv lyssnat ännu, så jag vet inte.
Dagens skiva gav betyg 7 av 10 möjliga:
Hidden är en pånyttfödelse jag inte kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi. Som inspiration till arbetet nämner hon Thom Yorke och hans album Eraser och det hörs (nej det är klart att jag inte hade lyssnat på Eraser innan Titiyo drog upp den, jag är väl inte helt från vettet).
Betyg 4 i DN:
Koncentrationen gör Titiyos första album på sju år, ”Hidden”, till en storstilad comeback. I varenda ton hörs det hur hon vill att det ska låta: elektroniskt, detaljerat och vemodigt.
Betyg 4 i SvD också och i Aftonbladet.
Veckans höjdare för mig är däremot Marianne Faithfulls nya skiva ”Easy come easy go”. Jag har alltid älskat hennes spruckna livserfarna röst.
När det är snöslask och höstvintermörkt ut och ruggigt och fuktigt i luften och finanskris och varsel och deppigt känns det bra att sitta inne och lyssna på hennes mörka röst. Livet är inte någon sockersöt dans på rosor utan just så där murrigt och mörkt och sorgset som Faithfulls röst förmedlar.
Albumet finns både som enkel- och dubbel-cd (och som dubbelvinyl). Väljer man enkel-cd:n missar man bland annat den genialiskt skadeskjutna tolkningen av West side story-dängan Somewhere (en av många duetter, denna med Jarvis Crocker) och den vackert blåsiga Flandyke shore, en traditionell sång som Faithfull sjunger tillsammans med Kate & Anna McGarrigle.
DN kategoriserar den som vuxenpop och ger också betyg 4.
Souldivan Beyoncé har släppt nytt album: ”I am… Sasha Fierce”.
Blandat mottagande.
En liten svacka tycker Aftonbladet.
Betyg 3 i DN.
Och bland kvartetten damer har då rockaren Ulf Lundell släppt sitt album ”Omaha”.
Jag lyssnade igenom skivan igår och det känns som om han äntligen gjort något inte bara på rutin. Hans senaste album har jag inte varit så förtjust i, men nu känns han rockigare.
Aftonbladet:
”Omaha” rymmer såväl typisk riffrock som ballader, rena popmoment, lite country och en låt som heter ”Pissväderspolska”. ”Spike”, om Lundells bortgångna hund, är ett roligt rakt av-svar på Neil Youngs ”Old King”, med banjo och allt.
En intervju med Beyoncé:
Marianne Faithfull, video från nya albumet:
Relaterat:
Intervju med Beyoncé
Andra bloggar om: skivnytt, musikvideo, Dido, Ulf Lundell, Titiyo, Marianne Faithfull, Beyoncé, soul, souldiva, rock, rockmusik, skrivrecensioner