Jag har inte tid just nu
Regi, manus och scenografi: Frida Spång
Nypremiär 16 oktober 2014
Reflexen, Kärrtorp
Jag hittar nästan inte till teatern. Skylten är alldeles för stor, lysande, flashig och röd, för att jag ska se den. Jag har förväntat mig en annan ingång och något annat än den härligt bohemiska och hemtrevliga ingången. Min hjärna får inte levererat det den hade förutsatt och bortser från det som är. Det är just detta faktum som hela föreställningen baseras på, det räcker inte längre att man syns och finns, någon annan måste också bekräfta vår existens, för att vi verkligen på riktigt ska kunna känna vårt eget berättigande. Precis som Hjalmar Söderberg säger ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”( ur Doktor Glas).
Det är en fantastisk känsla av folkbildning och 1970-tals möblering som slår en när man promenerar in i salongen. Samtidigt ler jag åt den ”retrounika” scenografin med skisser på flytkarton som pryder scenen. Tråkigt nog är det få besökare denna kväll. Jag känner i sympati med skådespelarna scenångest trots att jag är i publiken. För det är väldigt svårt att spela för en liten publik. Till min stora beundran och glädje konstaterar jag att skådespelarna inte alls berörs av antalet i salongen. En stor eloge till dem därmed.
Föreställningen är sammansatt av flera små scener och sketcher som ironiskt och satiriskt berör hur vi väljer och skapar den uppmärksamhet vi behöver.
Inledningsvis får vi bevittna ett personalmöte på en arbetsplats. Mötet har en dagordning som berör disktrasor i köket i skilda färger och att det förekommer mobbning på arbetsplatsen. Naturligtvis finns det mot slutet av sketchen inte tid för kollegorna att prata om det som är väsentligt eftersom man enbart har engagerat sig i att prata om vilka disktrasor som ska användas var och vilka färgkombinationer de har. Nog är det så att vi väljer att se obetydliga konflikter, istället för att gå på djupet med det som är det verkliga problemet. Men hur skulle det se ut om vi var tvungna att blottlägga vårt innersta?
Jag kände ett enormt obehag inför scenen där två förälskade sitter och kelar med varandra, samtidigt som de omlott också pratar i sina mobiler. Jag har tyvärr upplevt det så många gånger i verkliga livet, på födelsedagar och bröllop. Man pratar alldeles för högt för att höras av fler än de man låtsas prata med. Det är lika mycket ett spel för gallerier, ett ”se på mig så framgångsrik och lyckad jag är”, som det är härlig kärlek. Sinsemellan är paret också mer intresserad av varandra, i det ögonblick den andre inte är lika intresserad längre. Det var en obehaglig katt och råtta lek där man aldrig fick mötas i emotionellt samförstånd. Deras sk. tvåsamheten klarade inte av en enda kanal på tumanhand. De behövde fler kanaler på för att känna, här är jag, där är du och här är vi.
Det var väldigt intressant hur skådespelarna snabbt byte roller och könsidentiteter hela tiden. Trots att män spelade kvinnor och tvärtom, spelade man aldrig över dem så mycket att de blev för komiska eller ironiska. Däremot använde man typiskt manliga och kvinnliga gester och rollkaraktärerna blev därmed mer satiriska och samhällskritiska. Jag tyckte dessa val var mycket mer komplicerade och intressanta och lyfte kvaliteten mycket på föreställningen.
Manuset var knivskarpt kring jämställdhet, manligt, kvinnligt, kroppsfixering och hur våra behov av att se och ses som normativa för att passa in. I det här sammanhanget hade det kanske gjort tolkningen ännu mer trovärdig, om man också hade fått in om homofobi, främlingsfientlighet och åldersdiskriminering. Eftersom vi ständigt måste vara uppkopplade på alla nivåer samtidigt för att ses och höras, vill vi inte heller ses på med vilka ögon som helst. Det gäller ju att välja en image som är den senaste och mest intressanta för att blicken från din nästa ska ge dig den där ”aha” upplevelsen som självkänslan behöver för att överleva. Vi har helt enkelt inte tid att vänta på, att själva förstå, vem vi egentligen är.
Text: Lotta Altner
Medverkande:
Maja Frykberg Andersson
Rasmus Gisby
Hjalmar Wide
Frida Spång
Foto: Oskar Hjort