Recension 9,3 på Richterskalan
Av Andreas Norman, i dramatisering av Anna Kölén
Regi Sara Cronberg
Scenografi och kostym Helle Damgård
Ljus- och videodesign Ulrik Gad
Ljud Jonathan Flygare
Mask Agneta von Gegerfelt
Urpremiär på Intiman i Malmö 13 februari 2015
Den 26 december inträffade en jordbävning under havsbotten utanför ön Sumatra. Om det inte hade varit för den efterföljande tsunamin hade skalvet inte ens varit en blipp på den svenska nyhetsradarn.
Trots att c:a 230 000 människor miste livet och c:a 1,7 miljoner människor miste sina hem handlade debatten i Sverige om de c:a 2000 turister som miste livet. Av dessa var omkring 500 svenskar.
Pjäsen 9,3 på Richterskalan handlar varken själva tsunamin eller offren, den beskriver den situation som en tjänsteman på UD hamnade i när han skickades ner till Thailand några dagar efter katastrofen.
Peter Norman jobbade då UD, han var relativt nyanställd och gick förfarande på utbildningen när kan fick order om att åka till Phuket. När han åkte hade han ingen aning om vad han skulle göra när han väl kom fram. Under sju dagar arbetade han med att identifiera döda, han förvandlade kroppar till individer.
Pjäsen beskriver Normans högst subjektiva känsloupplevelser. Det gör att monologen är lika kaotisk och osammanhängande som hans upplevelse. Han kastas mellan mötet med de snabbt ruttnande kropparna, anhöriga som blankt skiter i alla regler i sökandet efter nära och kära och den väldigt strikta byråkratiska procedur som krävs för att på korrekt sätt hantera och identifiera de döda.
9,3 på Richterskalan är en påminnelse om att inget fungerar i ett katastrofområde, oavsett om det är krig eller som i detta fallet en naturkatastrof. Den lastbil du beställer kanske kommer eller också behöver någon annan den bättre.
Beskrivningen av hur Norman och hans kollegor sliter med att identifiera de döda, utan att ha den utrustning eller de resurser som utlovats målar upp bilden av ett helvete ingen förberedde dem på. Han är där sju dagar – det är den tid en person beräknas klara av innan de bryter ihop.
Erik Olsson är lysande som den unge Peter Norman. Det är inte lätt att bära en hel föreställning på egen hand, men han gör det med bravur.
Scenen är blankt gyttjegrå och domineras av en vägg med tre dörrar samt Normans skrivbord. Ljus, skuggor, bilder och ljus används för att understryka Nornans känslotillstånd.
Pjäsens styrka är att den beskriver Normans högst subjektiva känslointryck av situationen och av de människor han möter och jobbar med. Vi konfronteras med en detalj i den gigantiska tragedin.
Den som söker objektiva svar får leta någon annanstans. Den som tar Normans verklighet för den strikt objektiva är troligtvis ute efter att bekräfta sin egen bild.
Den är också en påminnelse att de som jobbar med att försöka reda ut följderna av en katastrof är i lika stort behov av stöd som de som drabbas av den.
I rollerna Erik Olsson