Tusen bitar
Betyg 3
Jag tillhörde inte de som fnyste åt den trallvänlige skåningen, han som med vänsterpatos gick den breda vägen och blev sveriges bäst säljande rockartist. Men jag har varken haft någon av hans skivor eller sett honom live. Jag föredrog hans forne parhäst, tillika rival. I likhet med kritikern Häkan Lagher – som i Tusen bitar erkänner att han misslyckades med att förklara fenomenet Affe – var jag sålunda betydligt mer inne på Mikael Wiehe. Han utmanade medan kvinnornas Björn strök medhårs. Insåg nog ändå vad numera är ett faktum. Den sammansatte mannen som bara blev 52 år, utvecklades till en storartad låtskrivare.
Filmen baseras på intervjuer ( i några fall personer jag också intervjuat, då på temat progg) jämte arkivmaterial. Klippningen är gjord med varsam hand, liksom musikläggningen. Scenerna är lagom långa, några hastiga övergångar görs till Latinamerika och till Björns paradis i Italien. Dokumentären är en kavalkad över en framgångsrik artist och gåtfull personlighet. Främsta tillgången är det unika arkivmaterialet, alltifrån primitiva rörliga familjebilder till filmade succéartade turnéer. Kika in på skivinspelningar är alltid kittlande. Att medlemmar i hans tajta band Globetrotters inte närmare funderat över texten i Exil – om mammans självmord – framstår som märkligt.
Ciceroner är förutom självskrivne Wiehe, Åge Aleksandersen, en hotellägare i Italien och Marianne Lindberg de Geer; vars pjäs Johnny Boy är en av dokumentärens referenspunkter. Rastlösheten och skapandet, det maniska behovet av nya kvinnor och den trassliga osäkra uppväxten på landet. Allt finns med i Tusen bitar. Han hyste kärlek till såväl musikaliska hjältar som till Kuba och till sina döttrar. Det är ett rekonstruerat komplicerat liv som Magnus Gertten/ Stefan Berg lyckats fånga. Afzelius bortgång i lungcancer utgör stark slutkläm. Betyget hade möjligen varit högre om jag varit mer dragen till hans sätt att sjunga sina sånger.
Text: Mats Hallberg