

(Foto: Nils Bergendal, Pernilla Wiechel)
Plats: Malmö Live Konserthus
Tid: 13 nov 2022, (speltider kvar 16, 17, 18, 19 nov)
Medverkande: Malmö SymfoniOrkester, Björn Dixgård, Arja Sajonmaa, Jacqline Moss, Milton felländer, Ida Frost, Carolinae Damkör med vänner
Manus: Björn Dixgård och Moqi Simon Trolin
Regi: Moqi Simon Trolin
Scenografi/Kostym/Bild: Eilev Skonnarmo
Dirigent: Daniela Musca
Körledare Ulrika Emanuelsson
Konsertmästare: Malin Nyström
Piano: Daniel Haglund
Repetitör: Johan Bergman
Arrangörer: Karl-Johan Ankarblom, Peter Danemo, Ulrika Emanuelsson, Lina Nyberg, Calle Rasmusson och Ann-Sofi Söderqvist.
Musikalisk samordning Calle Rasmusson.
Visuellt koncept + Copy: Birde & Frankel
Producenter: Anna Modéer Wiking och Kristoffer Miselli
Själens Skrubbsår – ett av de mer kända musikstyckena under kvällen – och ett av de fyra verken komponerade av sångaren Björn Dixgårds mor och far – är också temat för denna helaftonsföreställning som går melankolins och den nordiska nostalgins tecken. Denna av pandemin uppskjutna imponerande och påkostade konsert får äntligen uppföras – initierad och sedan länge planerad av Björn Dixgård (sångaren i Mando Diao) och hans agent Carlos Barth. Involverade är Malmö SymfoniOrkester, scenarbetare och gästartister från musikal och schlager, inkluderat ett känt namn som Arja Sajonmaa. Hos publiken finns nog en förväntan av att få lite tröst denna afton med ett tema som träffar rätt mellan krig och lågkonjunktur. Ett stort dragplåster är även Mando Diaos tolkning av Fröding, som legat länge på Svensktoppen.
Konserten bygger på Mando Diaos två album Infruset (2012) och I solnedgången (2020). Bitvis är föreställningen (med paus) dramatiserad med iscensatta övergångar mellan de 20 musikstyckena, i ambitiös regi av Moqi Simon Trolin. Tio av verken är baserade på Gustaf Frödings texter och musiken är övervägande komponerad av sångaren Björn Dixgård och Gustaf Norén. Några stycken är tonsatta texter av Karin Boye och Nils Ferlin. I ett stycke är Mikis Teodorakis musikalisk medskapare. Samtliga av de 20 verkens texter finnas att läsa – som tur är – på Malmö Lives hemsida. Inbjudna gästartister är som nämndes Arja Sajonmaa, samt endast 13 år gamla musikalartisten Milton Felländer och 24:a åriga Idol-finalisten Jacqline Moss, vid sidan om en förstärkt Carolinae Damkör.
Inledningsvis framförs musikstycket Infruset. Björn Dixgård syns sjunga ensam till gitarr på balkongen, belyst i en för övrigt mörklagd lokal. Sjungandes vandrar han ner till scenen och får efter en stund sällskap av cirkusartisten Ida Frost, som nedsänkt från taket är insvept i ett vitt tygstycke. Hon förekommer även senare vitklädd i klänning på en trapets fäst högt uppe i den enorma lokalens tak. Enligt programbladet har mycket arbete lagts ner på scenbilden i syftet att skapa ett nytt konstnärligt rum. Dixgård själv och hans agent Barth har under flera år samarbetat kring den sceniska framställningen.
Vartefter konserten pågår uppstår ändå en fundering kring det egentliga målet med iscensättningen. Dramatiseringen är förmodat avsedd att addera något, kanske en stämning eller en illustration, till det som annars endast blir ett potpurri som vilar på artisternas sånginsatser. Men de första scenerna ter sig röriga och möjligheten att njuta av det alltigenom proffsiga sångframförandet kantas – trots de undersköna musikaliska arrangemangen och artisternas bärande klingande röster (vilket dock hörs i de perfekta ljudupptagningarna som nu finns på Spotify). Formen verkar inte riktigt ge det stöd och de tydliga avgränsningar som behövs för att varje artist ska kunna komma till sin rätt. Positioner och ageranden på scenen dämpar artisternas inlevelse i verken och konkurrerar emellanåt med det storslagna komplexa musikaliska symfoniska arrangemanget. Över lag i första akten förvirrar snarare de små scenerna kring varje melodi – än de stärker de mycket vackra musikaliska arrangemangen. Först när En sångarsaga kommer som femte nummer känns en tydlighet. Dixgårds varma rösts karaktär får utrymme, textuellt ges en tillgänglig refräng, arrangemang mellan sångare och symfoniorkester ger stöd åt varandra och bildar ett konstnärligt uttryck. På samma sätt fungerar också sista stycket, I solnedgången, ur dessa aspekter.
När stycket Världssamvetet framförs efter paus – till svartvita projicerade bilder på fallna hus och bomber – samlas ändå publiken till gemensam eftertanke. Men därpå följer en del iscensättningar som blir något splittrande. I en bättre fokuserad scenisk och konstnärlig samklang fungerar sedan mot slutet av andra akten, musikstycket Stranden. Här kommer Sajonmaas sång i dialog med cirkuskonstnären Idas agerande och förstärker varandra.
Att delta i ett arrangemang stort som det på Malmö Live och befinna sig i en lokal som känns som två Berwaldhallen ovanpå varandra, kräver sitt lokalsinne och sin app-flinkhet. Förmodat påverkas mina intryck också av att jag satt på balkong. Efteråt förstår jag att en fördel hade varit att i förväg tagit del av de många vackra texterna. Sammantaget känns det ändå värt alla strapatser bara för att få uppleva det två sista verken under kvällen: Själens skrubbsår och Strövtåg, till Hembygden. Björn Dixgård sjunger här med sin karaktäristiska bärande och ömsint varma närvaro, vilket tillsammans med det oerhört mäktiga arrangemanget med Malmö SymfoniOrkester gör allt magnifikt njutbart. Här medverkar också Carolinae Damkör med vänner på ett mycket lyckat sätt.