Orange is the New Black, säsong 2
Betyg 4
Visas på Netflix, svensk premiär 6 juni
Nu är den här, säsong 2 av en av mina absoluta favorit-tv-serier: Orange is the New Black.
Den visas på Netflix från 6 juni. En stor fördel med tv-serier hos Netflix är att när en ny säsong kommer då kommer hela säsongen på en gång, så vi som är nördar kan se flera avsnitt i följd. Ett stort plus för streamingtjänsten Netflix som inte släpper ett avsnitt i sänder, som ett i veckan, som exempelvis HBO gör med Game of Thrones och Viaplay gör med Crossbones.
”Orange is the New Black” utspelar sig i sett kvinnofängelse i USA. Piper Chapman, som är huvudkaraktären, är en vit medelklasstjej som på grund av några vilda snedsteg i ungdomen plötsligt hamnar i fängelset. Hela hennes välordnade liv kastas omkull, hon och hennes fästman har i stort sett börjat fundera på allvar på äktenskap och ja, överlag var livet välordnat för henne med bra jobb.
I fängelset möter hon en helt ny värld där det gäller att skaffa sig vänner för att överleva. I första säsongen gör hon misstaget att klaga över maten framför den fängelsekund som ansvarar för matlagningen och köket. Den kvinnan, en rysk kvinna kallad Red, är inte att leka med. Hon hämnas grymt på Piper.
Det är många förvecklingar och intriger mellan såväl vakter och övrigt personal och de fängslade. Kvinnorna i fängelset är indelade i tre stora grupper: svarta, vita och latinos.
Seriens styrka är att inget är absolut svart eller vitt. Alla karaktärer har djup och vi får lära känna flera av dem mer på djupet, vi får se deras bakgrund och förstår därför deras beteende mer.
I säsong 2 fördjupas detta. Flera berättelser utvecklas under serien. En berättelse är om Piper och hur hon blir mer förhärdad. Serien bygger ju på en verklig berättelse, Piper finns i verkligheten och medverkar till serien som en slags producent. Hon skönmålar inte sig själv. Hon är mänsklig och ibland blir jag riktigt irriterad på henne, hon säger och gör dumheter så jag vill skaka om henne.
Serien är engagerande, jag kan liksom inte värja mig utan jag känner det som att jag är med där och jag vill lägga mig i, säga till Piper att skärpa sig och en del andra karaktärer blir jag arg på och andra gläds jag över. Daya, som blivit med barn med en av vakterna, kan jag bli riktigt sur på emellanåt. Hon kan inte tänka ett dugg på vaktens situation. För att inte tala om alla hennes vänner som utnyttjar situationen och tvingar honom att smuggla in saker åt dem.
I säsong 2 kommer en medelålders svart kvinna till fängelset, hon kallas Vee och har suttit där förut, på den tiden då de svarta kvinnorna styrde. Nu vill hon återta makten åt de svarta kvinnorna och sig själv i synnerhet. Hon knyter flera av de unga svarta kvinnorna till sig och utmanar både latinokvinnorna och de vita. Den handlingslinjen är en spännande skildring av gruppdynamik. Vad är människor beredda att göra för att tillhöra en grupp som ger någon slags trygghet i en farlig miljö? Hur mycket är människor redo att överge sina värderingar för att få tillhöra gruppen?
En intressant utveckling i säsong 2 är också att vi kommer närmare flera av de äldre kvinnorna som suttit fängslade länge, som en kvinna som varit nunna och aktivist och Rosa som varit stenhård bankrånare och nu drabbats av svår cancer. De äldre kvinnorna kan vara riktigt tuffa när det gäller.
Intrigerna mellan en del vakter och speciellt den kvinnliga fängelsechefen Fig och assisterande fängelsechef Caputo är intressant att följa. Och när vi ändå tar upp vakter så är Healy en tragisk men ändå intressant figur som då och då blommar upp och försöker sprida lite ljus i mörkret för de fängslade kvinnorna.
Serien visar hur absurt systemet med fängelser är, den visar hur människor blir som behandlas som mindre värda, som fråntas sina mänskliga rättigheter och den visar vad som händer med de som arbetar med att vakta och förnedra fängslade människor. Samtidigt är det en skildring av mänskligheten, av människors reaktioner i pressade situationer. Att leva i fängelse måste vara en extremt pressad situation.
Seriens styrkor ligger i skildringen av alla människoöden och att ingen är självklart, händelserna tar oväntade vändningar och ingen är enbart ond eller endast god, alla är människor på gott och ont.
Att nittio procent av rollerna är besatta av kvinnor hör inte till vanligheterna i tv-seriens värld. För min del är det dock inte detta som är det viktiga utan att alla som skildras är som människor är. Och det går inte att låta bli att engagera sig och känna med och bli arg och ledsen och glad med dessa fångar.
Om du inte har följt serien rekommenderar jag att du först ser säsong 1, serien är värd att se i sin helhet. Även om det går utmärkt att följa handlingen i säsong 2 ändå så ger det ändå en fördjupad förståelse att ha sett första säsongen först.