Schimpansen
Betyg: 3
Premiär: 13 september
För några veckor sedan hade jag en diskussion med en kompis angående huruvida Skansen har ett existensberättigande eller inte. Min vän, som är extremt mån om djurens väl och ve, menade att de delar av Skansen som har djur i bur borde lägga ner. Att alla djur borde vara fria. Jag höll med henne till stor del, men menade att de delar av Skansen som har djur i bur fyller en otroligt viktig funktion. För att barn ska kunna skapa en relation till olika typer av djur är det viktigt att de får se dessa djur i verkligheten och ta del av djurens vardag. Detta kommer öka deras förståelse och emotionella band till djuren och förhoppningsvis i längden skapa en värld där människors tillgivenhet och tolerans till djurvärlden ökar.
Jag skulle vilja hävda att Schimpansen fyller samma funktion. I egenskap av dokumentär är den ytterst medioker, på sin höjd godkänd. Men i egenskap att stärka barnens emotionella band till djungeln och dess invånare (främst då schimpanser) är filmen ett bra och funktionellt verktyg.
Schimpansen handlar om schimpansungen Oscar. Han tillhör en stam schimpanser som huserar i en djungel. Hans mamma tar hand om honom och fyller en livsviktig funktion i hans liv då hon fostrar honom till att lära sig överleva i det hårda klimatet. En stam rivaliserande schimpanser gör en natt en räd mot Oscars stams revir, vilket leder till att den lille och hans mamma kommer ifrån varandra. Under denna tid slutar modern sina dagar som middag åt en leopard och vår lilla schimpanshjälte är nu helt utelämnad och ensam i den farliga djungeln. Kommer någon annan av stammens medlemmar att ta sig an Oscars fortsatta fostran, eller kommer han att svälta ihjäl?
Jag kan föreställa mig att många barn kommer bli betagna av denna film. Schimpansbebisar är ju som vi alla vet obegripligt söta och filmen innehåller många vardagliga moment i schimpansernas liv – bland annat hur de knäcker nötter, letar mat och bygger kojor i träden – som de yngre tittarna säkert kommer tycka är spännande. Dock borde inte denna film ses utan en förälders eller annan vuxens sällskap, då vissa inslag kan te sig lite läskiga för barn. Dels kan det upplevas som obehagligt när Oscars mamma går ifrån honom och det finns även en scen där schimpanserna jagar apor av en annan art och äter upp dem. Ingen av dessa scener är grafiska, men de kan kanske upplevas som lite obehagliga för de allra yngsta.
Dock kan jag inte lova att vuxna kommer att ha en lika trevlig tid när de ser denna film. Detta beror till stor del på Tim Allen, som agerar filmens berättarröst. Då filmens målgrupp är barn har Mr. Allen en väldigt barnslig ton. Han drar småhurtiga skämt, lägger in mänskliga repliker till djuren och är allmänt käck. Detta kan naturligtvis fylla en funktion ibland. Dessvärre nöjer sig inte Tim Allen med att göra detta ibland, utan snarare hela tiden under filmens gång. Detta blir minst sagt irriterande och mot slutet vill man slita sig i håret och täppa till truten på lustigkurren.
Vidare så har jag lyckats läsa till mig att denna dokumentär är allt annat än sanningsenlig. Det mesta som sker på duken är ren fiktion och filmskaparna har klippt, klistrat, knåpat och ljugit för att få deras berättelse att hänga samman. För ett tränat öga märks detta då och då, vilket gör att man som vuxen dels känner sig slungad ur historien ibland och dels känner sig manipulerad. Men man måste då komma ihåg att denna film inte har som syfte att vara en autentisk skildring, utan snarare fungera som ett verktyg för barn att förhålla sig till djungeln och dess djurliv. Om det för att uppnå ett sådant syfte krävs att man fabricerar ihop en historia tycker jag i ärlighetens namn inte att det är så farligt. Det är ju inga historierevisioner eller politisk propaganda vi talar om, utan söta schimpanser.
Sammanfattningsvis är Schimpansen inte en film som direkt kommer underhålla vuxna. Men vill man att ens barn ska ha en trevlig stund samt bli lite bildad kring schimpansernas liv och leverne tycker jag definitivt att man kan ta med sin småtting till biografen och se filmen.
Text: Franz Ung