Artist: Scott Walker
Titel: Bish Bosch
Betyg: 4
Fallet Scott Walker är ett av musikvärldens mest säregna. I oförutsägbar takt ger han då och då ut ett album där det ena alstret inte är det andra likt. Efter att under 60-talet ägnat sig åt trion The Walker Brothers orkestrala pop – som fick mer genomslagskraft på de brittiska öarna än i hemlandet USA – påbörjade han sin solokarriär med att tolka Jacques Brel. Sedan dess har han, likt beundraren David Bowie, förnyat sig och förnyat sig. Idag är det inte mycket som är kvar av popikonen från 60-talet.
Efter några mediokra country-album från 70-talet, samt en kortvarig återförening med The Walker Brothers som bland annat resulterade i Night Flights, försvann han för att med 1995 års Tilt återvända som den experimentella ljudkonstnär han är idag. Bish Bosch, döpt efter en holländsk konstnär som var aktiv under 1400-och 1500-talet, följer 2006 års The Drift och den numera London-baserade musikerns tredje album på drygt tjugo år börjar med en halv minuts slagverk innan den gamle mannens omisskänneliga röst – som snyggt pendlar mellan att låta allmängiltig, plågad och ibland till och med lite road – träder in.
Även om små gitarrer eller saxofoner kommer in lite varstans är det framför allt ett avantgardiskt opus – till synes utan röd tråd. Ändå går det inte att slita sig från den transcendentala, nästan David Lynchiga, resan. Precis som Bosch-tavlorna som är så stora att vi inte kan se vad de föreställer med en anblick är det svårt att få grepp om Walkers låtar – SDSS1416+13B (Zercon, A Flagpole Sitter) klockar in på 21 minuter och 41 sekunder men har ingen tydlig uppdelning mellan vers eller refräng. Det är snarare så att allt maler på och att man får upp ögonen eller snöar in sig på vissa partier, såsom saxofonerna i Epizootics! eller bjällerklang-melodin som plötsligt dyker upp bara för att sekunden senare tyna bort i anti-jullåten The Day the ”Conducator” Died (An Xmas Song) som avslutar skivan. Även om vi kanske inte kan dyka ner och förstå precis vad Walker försöker få sagt går det helt klart att uppskatta Bish Bosch som ett fascinerande, lekfullt och absurt verk. Ett av vinterns absolut bästa släpp.
Bästa spår: Epizootics! och The Day the ”Conducator” Died (An Xmas Song)
Bish Bosch finns på Spotify, lyssna här:
Mogens H Andersson säger
Beatles-klingande tonårspop? Nej,smekande ballader av barytonala kvaliteter och Boston Pop inspirerande orkesterverk. Är det denna musik Scott Engel ville ägna sig åt då förstår jag bättre varför The Walker Brothers sprack.
Den holländske målaren heter väl Hieronymus Bosch?
Jonatan Södergren säger
Yes, det är Hieronymus Bosch titeln anspelar på