Efter förslag från Brombergs Bokförlag har jag haft äran att få intervjua Iain Pears, vilket har varit ett nöje. Jag tycker att hans svar på mina frågor, precis som hans författade visar på vilken intressant och eftertänksam person han verkar vara.
Intervjun gjordes i samband med läsning av Iain Pears senaste bok John Stones fall.
Vad var din inspiration för den här boken?
Jag kan se paralleller med John Galsworthys ”Forsytesaga” men även till verkliga magnater så som Ivar Kreuger som gjorde självmord i Paris 1932.
– Min främsta tanke var att försöka få ekonomer och affärsmän intressanta – moderna böcker (i alla fall på engelska) har en stereotyp och övervägande negativ syn på båda, främst eftersom de flesta författare har dålig koll på hur affärer verkligen görs. I mitt fall så har jag tillbringat år som finansiell korrespondent och har som det även ägnat många år åt att försöka förstå mig på hur industrialister och finansiärer arbetar. Tiden innan första världskriget verkade som en bra period eftersom den har många paralleller med den moderna tid (speciellt den skräckblandade förtjusning för ”marknaden”) som vi alltför väl känner till. När jag började på den och lät den centrala delen kretsa kring en finansiell kris, hade jag ingen aning om att boken skulle bli publicerad i samma stund som vår egen kris utbröt. Det var bara en ödets nyck.
Har du några förebilder för karaktärerna i boken? Har Elizabeth någon levande eller död kvinna som förebild?
– Många – verkliga personer är generellt mer intressanta än imaginära. Stone är löst baserad på Basil Zacharoff, den förste ”dödens köpman” som kontrollerade Vickers i Storbritannien och även hade stora andelar i Schneider i Frankrike och Krupps i Tyskland. Han mutade tjänstemän för att få lägga ordrar men belånade också länder genom de banker han kontrollerade för att de skulle köpa hans vapen. Elizabeth är också en blandning – delar är hämtade från en del av de salonnières (värdinnor i privata, rikare hem som höll salong för en grupp högt uppsatta) som spelade en mycket betydande roll för det sena 1800-talets politik i Frankrike, en annan källa är Lady Denisa Newborough, en lyxprostituerad som gifte sig med en engelsk aristokrat och skrev sina memoarer på 1950-talet.
Med tanke på berättelsen i boken, hur skulle du definiera patriotism? Skulle du kalla dig själv för en patriot?
– Själva idén om patriotism varierar så klart. Det är ett historiskt konstruerat fenomen, som alla övertygelser. Det kan variera från ”mitt land rätt eller fel” – som vanligtvis florerar vid krigstider – till en mera subtil infästning av värden, även om ditt land avviker från dem. Är jag en patriot? Jag vet inte, jag är väldigt fäst vid mitt land, men i England är det ofta uttryckt i en negativ fokusering på fel och brister. Engelsmän är som mest patriotiska när de beskriver hur uselt deras land är. Det är här som vi och amerikaner är väldigt olika.
De flesta av karaktärerna i den här boken har inte gott om vänner, snarare har de väldigt få. Hur skulle du definiera en vän?
– Vänskap är ett ämne som återkommer i nästan alla mina böcker. Enkelt sagt är en vän någon som du kan lita på. Någon som är en del av ditt liv även om du sällan ser dem. Någon som du inte behöver prata med, eftersom du vet vad de kommer att säga. En känslomässig, psykisk (eller andlig) närvaro.
Intresserar det paranormala dig? Är det esoteriska något som du finner intressant?
– Inte så mycket som ett fenomen utan snarare tron på fenomenet i sig intresserar mig. Jag är speciellt fascinerad av faktumet att det i slutet av 1800-talet hos européerna både fanns en hyllning till det vetenskapligt rationella och en besatthet av det paranormala, spirituella och det magiska. Det finns helt klart paralleller till vår egen tid.
Vad tycker du är det mest fascinerande med ett mänskligt öde? Flera av karaktärerna i berättelsen är väldigt krasst beskrivna. De är helt klart mångfasetterade, vilket får dem än mer levande i min mening.
– Jag har aldrig tyckt att böcker skall ha någon karaktär för läsaren att identifiera sig med. Med historiska berättelser är det ännu svårare att skriva så ju längre tillbaka i tiden man går. Vad vi idag anser vara krasst skulle på 1600-talet ha ansetts vara ädelt och uppriktigt. Få individer kan klara av en grundlig undersökning, på det hela taget gillar jag att presentera mina karaktärer på ett tvetydigt vis och lämna det fritt för läsaren att avgöra hur de egentligen är.
Vilken är din största inspirationskälla? Var får du de bästa idéerna för ditt skrivande?
– Förmodligen är det nog bara planlöst tänkande, att vänta och se vad som kommer i tankarna. Om en tanke återkommer, ja då börjar jag att fundera mera på den. Oftast är det bara ett flyktigt fragment – i fallet med Stone så var min första tanke en man iklädd kostym, ståendes rökande en cigarr i en båt i gryningen. Sedan började jag undra hur han kom dit. Just den scenen dyker inte upp förrän ganska sent i den tredje delen av boken.
Hur lång tid lägger du ner på källforskning av material före du börjar skriva en ny bok? Det är åtskilligt med ämnen som du har djuplodat; finansvärlden, journalistbranschen, diplomatiska kretsar, kurtisaner, det sociala livet för societeten på den tiden, stålindustrin, militaria och espionage. Hur mycket har din utbildning och din karriär underlättat eller tjänat som källa för dig?
– Väldigt lite, eftersom det är omöjligt i förtid att veta vad jag kommer att behöva. Oftast så börjar jag med någonting som jag är familjär med för att sedan gå iväg till biblioteket för allt annat som jag behöver när det blir aktuellt. I fallet Stone visste jag ganska mycket om affärsvärlden och om 1800-talet men lite om affärsvärlden under 1800-talet, vilket betydde en hel del arbete..
Är du en regelbunden, daglig skribent eller skriver du mera explosiv, intensivt?
– Oregelbundet, lättjefullt, odisciplinerat. Totalt hopplöst, helt enkelt.
Av Jessika Ahlström
Här har jag skrivit om Iain Pears senaste bok John Stones fall.