Filmrecension: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Betyg 4
Visas på Stockholms Internationella Filmfestival

En stark film om sorg, hämnd och skuld av den engelsk-irländske egensinnige filmregissören, manusförfattaren och dramatikern Martin McDonagh. I flera intervjuer har jag läst att han två av hans största inspiratörer och influenser är Quentin Tarantino och Samuel Beckett. Det märks. ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” har likheter med både Tarantinos och Beckets absurda sätt att berätta saker. Filmen har oväntade vändningar, skojar med oss genom att bygga upp en scen som om den följer det vanliga sättet att berätta för att sedan vända på allt och snyggt bryta mot filmklichéer. Jag vill dock lägga till att ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” är en film med mer hjärta och värme än Tarantinos filmrullar.

Handlingen utspelar sig i hålan Ebbing i Missouri. I centrum för filmen står Mildred, en kvinna i övre medelåldern, som förtärs av sin sorg efter sin dotter som våldtogs och mördades och den lokala polisen har inte hittat eller gripet mördaren. Mildred spelas starkt av Frances McDormand, jag tror att det lutar åt en Oscarsnominering för henne för den rollen.

Hon plågas svårt av sorg och skuldkänslor. Hon vill ha hämnd och när polisen inte lyckas gripa någon misstänkt säker hon hämnd på ortens polischef Willoughby, där Woody Harrelson gör ännu en bra roll i år (han spelar den charmige men psykopatiske pappan i The Glass Castle, som vi recenserar här, en roll han lär få en hel del filmpriser för). Polischef Willoughby låter hellre sina polismän jaga färgade smålangare än försöka hitta den man som mördat och våldtagit Mildreds dotter.

Mildred sätter upp tre stora reklamskyltar längs vägen in till Ebbing där hon frågar hur det kommer sig att dotterns våldtäktsman och mördare fortfarande är på fri fot och hon ställer frågan till polischefen. Polischefen har dock en hel del fans som blir uppretade. Det blir inte helt lätt för Mildreds son och hennes vänner när en del av polischefens supportrar blir förbannade på Mildred.

En lång rad duktiga skådespelare står på rollistan utöver Frances McDormand och Woody Harrelson, som Peter Dinklage (världskänd för sin roll som Tyrion i Game of Thrones) och Lucas Hedges som spelar Mildreds son Robbie (hyllades för sin roll i Manchester by the Sea).

Filmen har många poänger, den är rolig och absurd men också varm och den väcker tankar. Den berättar en hel del om människors strategier för att överleva sorg och tragedier. Den har visserligen en del moment som är svåra att tro på, som när en av polismännen slänger ut en man från ett fönster en våning upp inför flera vittnen utan att det blir något åtal om det. Blandningen av absurda scener och det mer realistiska fungerar inte helt friktionsfritt men så mycket annat är bra. Det är en sådan film jag glömmer att jag sitter i en biosalong och jag sugs helt in i handlingen.

Wikipedia berättar om regissören Martin McDonagh:
Han lämnade skolan som 16-åring och har ingen formell utbildning. Hans debutpjäs The Beauty Queen of Leenane (Skönheten i byn) uppfördes på Druid Theatre i Galway i Irland 1996. 1998 spelades pjäsen på Walter Kerr Theatre på Broadway i New York. Hans första sex pjäser som består av två trilogier utspelar sig i grevskapet Galway i västra Irland där han tillbringade sommarloven som barn.

2006 vann han en Oscar för sin första film, kortfilmen Six Shooter från 2005. 2008 långfilmsdebuterade han med In Bruges. Han har tilldelats kritikerpriset Critics’ Circle Award två gånger: 1996 som den mest lovande nye dramatikern och 2015 för pjäsen Hangmen. Han har tilldelats Laurence Olivier Award tre gånger: 2003 för bästa nya komedi för The Lieutenant of Inishmore (Löjtnanten från Inishmore) och både 2004 och 2016 för bästa nya pjäs, The Pillowman (Kuddmannen) respektive Hangmen.

Hans dramatik räknas till den riktning som i Storbritannien sedan 1990-talet går under namnet in-yer-face-theatre med portalnamn som Sarah Kane och Mark Ravenhill. Hans stil har beskrivits som sadistisk, provocerande och farlig och som en blandning mellan den irländske nationaldramatikern John Millington Synge och filmregissören Quentin Tarantino (Sean O’Hagan, The Guardian). Ett återkommande tema är hur orättvisor i barndomen resulterar i hämndlystnad.

30 oktober, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *