King Lear
Av William Shakespeare.
Regi och översättning: Peter Langdal
Scenografi och kostym: Karin Betz.
Det Kongelige Teater, Skuespilshuset
Premiär 5 februari 2016
När Peter Langdal tar sej an Kung Lear, Shakespeares största jakobsbrottning, får vi en juvel, ett oförglömligt mästerverk, i egen översättning. Se den ni som har chansen! Stilteater i historiska kostymer, men där finns intet damm, allt är stålblankt.
Och se en tolkning av huvudrollen ni aldrig kommer att glömma, nånstans mellan… Iwar Wiklander och Orson Welles. Tommy Kenter, folkkär komiker som ersatt teaterns Grand Old Man Henning Jensen ,visar att komiken är tragikens fostermor, han ger oss en Lear som går från titan och fåfäng övergud till den sanningssägande lodisen på parkbänken. Stort.
Dramat inleds med den grandiosa scen där Lear vill höra sina döttrars kärlek och delar sitt rike därefter. (Gör aldrig det! Dö först, skit i arvsskatten!)
Likt glänsande granatäpplen kretsar döttrarna kring den heta gröten, med sina starka vackra män med svällande vader och hosor, även dom rödskimrande. Karin Betz quiltade taftkostymer gör kungaklanen till underskönt sexiga köttstycken, scenografen använder de elisabetanska formerna på ett fräckt couture-vis som är oemotståndligt. Regan och Goneril, de äldsta två, kråmar sej, krälar i stoftet för kungens fåfänga-och vinner. Benedikte Hansen som den äldsta överglänser där något Marie Louise Wille som Regan-men vilken teater! Deras stegrande vidrighet blir än värre i dessa tygkaskader.
Signe Egholm Olsen fångar mej inte riktigt som Goneril, och Langdal trollar bort hennes (brukliga) tvåtimmarsväntan genom att ge henne narrens roll. Ett felgrepp, tycker jag.
Komedin förvaltas bättre av Lear samt Henrik Lykkegaard i den annars trista rollen som Kent. Detta revyankare var även köpenhamnarnas Lumière i flera vändor, och vet allt om tajming och Kleinkunst. Han blir nästan ett radarpar med dvärginnan Sigrid Husjord som Oswald– en riktigt lysande skådespelare. Men folk skrattar åt allt hon gör. Sorgligt!
Edgar och Edmund, Gloucesters rivaliserande söner är fantastiska, Edgar (Thue Ersted Rasmussen) när han spelar halvnaken dåre i trasor, en yngre upplaga av den alltmer galne Lear, en flykting, ett paket som ingen vill ha. Detta som ett levande bevis på Kung Lears förkunnelse i första akten:” Även en flykting släpar med sej det den har behov av.”
Då är Shakespeares 1606 plötsligt Danmark 2016. Skickligt, Peter Langdal!
Edmund (Joachim Fjelstrup) är den sköne bastarden som först ingen vill ha- sen alla. Båda systrarna tävlar i brunst för att få lägras av denne rocksnygging i lila sidensvid.
Skicklig är också Alexander Rosenbaums musik, spelad på tre. Slagverk. Japaniserande.
Men varför denna oinspirerade scenografi, när kostymerna är så betydelsebärande?
Trött modernistiska betongsättstycken, luckor, en sluttande spegelvägg…säj mer! Och varför gida in i kamouflageuniformer i akt två- är det vår enda bild av krig idag? När alla ska se ut som Rambo letar männen på ett dumt sätt efter vår tids schabloner. Onödigt.
Men i det hela; detta är så bra teater av en så bra pjäs. Dåtid-nutid. Ta fram passet!
MEDVERKANDE:
Tommy Kenter, Benedikte Hansen, Signe Egholm Olsen, Marie Louise Wille, Henrik Lykkegaard, Al Agami, Morten Suurballe, Jacob Lohmann, Joachim Fjelstrup, Peter Gilsfort, Thue Ersted Rasmussen, Sigrid Husjord.
Foto: Natascha Thiara Rydvald