{"id":99551,"date":"2016-01-11T21:45:58","date_gmt":"2016-01-11T20:45:58","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=99551"},"modified":"2016-02-12T09:05:48","modified_gmt":"2016-02-12T08:05:48","slug":"skivrecension-hinds-leave-me-alone","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=99551","title":{"rendered":"Skivrecension: Hinds – Leave Me Alone"},"content":{"rendered":"

\"hinds\"<\/a><\/p>\n

Artist: Hinds
\nTitel: Leave Me Alone
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

Hinds smittar av sig med sin energi och lekfullhet. Kulturbloggens Petter Stjernstedt vill bara dansa, dricka folk\u00f6l och leva som att det inte fanns n\u00e5gon morgondag. <\/em><\/p>\n

Riot grrrl-genren har legat p\u00e5 dekis ett bra tag med undantagen Dum Dum Girls och Vivian \u00a0Girls. Men en ny era \u00e4r att v\u00e4nta f\u00f6r den feministiska punken.\u00a0Hinds \u00e4r ett kaxigt fyrmannaband som spelar naiv och flummig garagerock med kaliforniska undertoner som p\u00e5minner om vita str\u00e4nder och l\u00e4skande sommardrinkar. Inspiration h\u00e4mtas ifr\u00e5n nutida band som the Black Lips och Mac DeMarco. Men \u00e4ven 2000-talets rockunder The Strokes har haft stor inverkan p\u00e5 tjejernas explosiva och hemmasnickrade musik. <\/p>\n

V\u00e5ren 2014 bildar Madridtjejerna Carlotta Cosials och Ana Garcia Perrote tillsammans med basisten Ade Martin och trummisen Amber Grimbergen gruppen Hinds. Med attityd och en stark vilja tar de plats. Konserterna s\u00e4ljer som sm\u00f6r i solsken. Och efter tv\u00e5 uppm\u00e4rksammade demos hamnar de som f\u00f6rband till Libertines. Resten \u00e4r som en s\u00e4ger History. <\/p>\n

Leave Me Alone<\/em>, Hinds full\u00e4ngdare, \u00e4r explosiv. Som skivans titel antyder \u00e4r de ett sj\u00e4lvst\u00e4ndigt band, ointresserade av anpassning, som tar sig ton. Bandets motto – \u201cNuestras mierdas, nuestras reglas\u201d, p\u00e5 engelska \u201cOur shit, our rules\u201d – \u00e4r talande. Attityden kan ge en f\u00f6rklaring till varf\u00f6r skivan r\u00e5kade sl\u00e4ppas p\u00e5 samma dag som den avlidne David Bowie lanserar sin 25:e och sista skiva Blackstar<\/em>. Vi f\u00e4ller en t\u00e5r f\u00f6r Mr.Bowie, s\u00e4ger farv\u00e4l till en musiklegend, men samtidigt l\u00e4mnar vi plats f\u00f6r nya unga talanger. Hinds \u00e4r det nya och sj\u00e4lva antitesen till Bowies pretenti\u00f6sa textf\u00f6rfattande och galna musikaliska uppt\u00e5g.<\/p>\n

Det \u00e4r ett l\u00e4ttsamt och banalt. Men fritt ifr\u00e5n tillkr\u00e5nglade rockposer eller pretenti\u00f6sa utsv\u00e4vningar. L\u00e5tarna handlar om k\u00e4rlek, festande och sv\u00e5righeterna med att kombinera dessa tv\u00e5.\u00a0Jag \u00e4lskar det direkta tilltalet och deras okomplicerade relation till musiken. Att engelska kunskaperna brister stoppar inte dem ifr\u00e5n att g\u00f6ra snygg och skarpsint musik. Det blir fest inp\u00e5 sm\u00e5timmarna med Garden<\/em> och San Diego<\/em>. Hj\u00e4rtesorg i Warts<\/em> – \u00a0\u201cDon’t let her waste your smile, don’t let her curse your eyes.\u201d Vi g\u00e5r vilse i f\u00f6r\u00e4lskelsedimman i Walking Home<\/em>, l\u00e5ten vars textrad \u201cYou’re the map to my toe\u201d utn\u00e4mndes av sj\u00e4lvaste Andres Lokko till \u00e5rets k\u00e4rleksf\u00f6rklaring alla kategorier. Feministiska And I Will Send Your Flowers Back<\/em> \u00e4r allvarsam och handlar om sviniga pojkv\u00e4nner som l\u00e4mnar dig i sticket. Och som andningspaus mellan h\u00f6gvarven f\u00e5r vi den fina instrumentala Solar Gap<\/em>. <\/p>\n

Hinds smittar av sig med sin energi och lekfullhet. Och jag vill dansa, dansa mera, dricka folk\u00f6l och leva som att det inte vore n\u00e5gon morgondag. Hinds \u00e4r NU. NU \u00e4r Hinds. \u00a0<\/p>\n

Text: Petter Stjernstedt<\/strong><\/p>\n