{"id":99387,"date":"2016-01-05T12:55:22","date_gmt":"2016-01-05T11:55:22","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=99387"},"modified":"2016-01-24T13:34:08","modified_gmt":"2016-01-24T12:34:08","slug":"skivrecension-david-bowie-blackstar","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=99387","title":{"rendered":"Skivrecension: David Bowie – Blackstar"},"content":{"rendered":"

\"bowieblackstar\"<\/a><\/p>\n

Artist: David Bowie<\/strong>
\n Titel: Blackstar<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

David Bowie utforskar \u00e5terigen det underliga – och det \u00e4r om\u00f6jligt att inte fascineras.<\/em><\/p>\n

Tre \u00e5r har g\u00e5tt sedan David Bowie p\u00e5 sin f\u00f6delsedag chockade v\u00e4rlden med sin \u00e5terkomst. Men d\u00e5 Where Are We Now?<\/em> var ov\u00e4ntat nostalgisk f\u00f6r att komma fr\u00e5n en artist som gjort sig k\u00e4nd f\u00f6r att st\u00e4ndigt vara i r\u00f6relse, f\u00f6r\u00e4ndra sig sj\u00e4lv och sin stil utan att blicka tillbaka, s\u00e5 \u00e4r redan det tio minuter l\u00e5nga titelsp\u00e5ret fr\u00e5n Blackstar<\/em> desto mer futuristisk, experimentell och fylld av symbolik.<\/p>\n

N\u00e4r vi den 8 januari i \u00e5r vaknar upp p\u00e5 Bowies sextionionde f\u00f6delsedag \u00e4r det kanske inte med samma sp\u00e4nning. Vi vet ju redan att ett nytt album \u00e4r p\u00e5 ing\u00e5ng. Fyra av de sju l\u00e5tarna har vi dessutom redan h\u00f6rt: \u2019Tis a Pity She Was a Whore<\/em> och Sue (In a Season of Crime)<\/em> sl\u00e4pptes i andra versioner redan 2014, medan titelsp\u00e5ret och Lazarus,<\/em>\u00a0den sistn\u00e4mnda \u00e4r \u00e4ven titeln p\u00e5 den Off Broadway-musikal han jobbat p\u00e5 parallellt, f\u00f6reg\u00e5tt albumsl\u00e4ppet sedan det utannonserades.<\/p>\n

Samtidigt kanske vi egentligen borde vara mer sp\u00e4nda \u00f6ver det h\u00e4r albumet. F\u00f6r David Bowies f\u00f6rsta drag efter den ov\u00e4ntade \u00e5terkomsten med The Next Day<\/em> var att h\u00e4nvisa till sig sj\u00e4lv. Jag t\u00e4nker inte bara p\u00e5 Jonathan Barnbrooks omslag som ju var en passning till \u201cHeroes\u201d<\/em>-omslaget, utan \u00e4ven musikaliskt fanns det ledtr\u00e5dar som ledde tillbaka till de m\u00e5nga olika perioderna i hans l\u00e5nga karri\u00e4r. N\u00e5got s\u00e5 enkelt som hur trumkompet i You Feel So Lonely Could Could Die<\/em> pl\u00f6tsligt \u00e4ndrar karakt\u00e4r och f\u00f6r tankarna till Five Years<\/em>.<\/p>\n

S\u00e5 till det h\u00e4r albumet har Bowie ist\u00e4llet f\u00f6r att samarbeta med sitt gamla band anlitat lokala jazzmusiker fr\u00e5n New York, ledda av saxofonisten Donny McCaslin. Det verkar ha gett honom en ny infallsvinkel till sin egen musik, f\u00f6r om problemet med stora delar av\u00a0The Next Day<\/em>\u00a0var att det k\u00e4ndes lite f\u00f6r rotat i\u00a0klassisk rock s\u00e5 k\u00e4nns Blackstar<\/em> definitivt mer fram\u00e5tstr\u00e4vande och genre\u00f6verskridande. H\u00e4r finns bland annat inslag av Scott Walker, The Cure-doftande postpunk-basg\u00e5ngar i Lazarus<\/em>, och hans egen experimentella period under 90-talet. Producenten Tony Visconti har i intervjuer p\u00e5pekat hur musikerna lyssnat p\u00e5 Compton-rapparen Kendrick Lamars To Pimp a Butterfly<\/em> under inspelningen av albumet.<\/p>\n

\u00c4nd\u00e5 \u00e4r soundet mer koncist p\u00e5 det h\u00e4r albumet. Det \u00e4r m\u00f6rkare, de fragmenterade texterna \u00e4r som pusselbitar.\u00a0Textraden \u201cWhere the fuck did Monday go?\u201d upprepas g\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng med snarlik sprucken frasering i Girl Loves Me<\/em>, men allra mest f\u00e4ngslande \u00e4r det nog i Sue (In a Season of Crime). <\/em>H\u00e4ndelsef\u00f6rloppet \u00e4r lite grumligt\u00a0fr\u00e5n det att han har f\u00e5tt jobbet och att de nu kan k\u00f6pa huset, till att hon, som tydligen vill att de skriver ”Sue the virgin” p\u00e5 hennes grav trots att hon har en hemlig son, smiter iv\u00e4g med n\u00e5gon annan.\u00a0Mot slutet blir det lite mildare,\u00a0de tv\u00e5 sista sp\u00e5ren \u00e4r i sammanhanget l\u00e5gm\u00e4lda ballader.\u00a0Han sjunger med sin mest personliga r\u00f6st om att vara d\u00f6ende och om \u201cthe English evergreens\u201d som \u00e4nd\u00e5 inte \u00e4r n\u00e5got att se i Dollar Days<\/em>, bara f\u00f6r att i avslutande\u00a0I Can’t Give Everything Away<\/em>\u00a0sjunga: ”Saying no but meaning yes \/ That’s all I ever meant \/ That’s the message that I sent.”<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Lazarus, Sue (In a Season of Crime), I Can’t Give Everything Away<\/p>\n