{"id":98045,"date":"2015-11-08T23:14:45","date_gmt":"2015-11-08T22:14:45","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=98045"},"modified":"2015-11-22T13:05:50","modified_gmt":"2015-11-22T12:05:50","slug":"skivrecension-grimes-art-angels","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=98045","title":{"rendered":"Skivrecension: Grimes – Art Angels"},"content":{"rendered":"

\"artangels\"<\/a><\/p>\n

Artist: Grimes
\nTitel: Art Angels
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

\u201cDet \u00e4r en konstform att vara kommersiell, men du m\u00e5ste ifr\u00e5gas\u00e4tta vad \u2018kommersiell\u2019 egentligen inneb\u00e4r. Det \u00e4r intressant att balansera vad som anses vara konst och vad som anses vara kommersiellt. I slut\u00e4ndan vill jag bara g\u00f6ra n\u00e5got som folk vill lyssna p\u00e5,\u201d har Grimes antagligen aldrig sagt. Men hon skulle nog mycket v\u00e4l kunna uttrycka sig s\u00e5.<\/p>\n

Det har tagit tre och ett halvt \u00e5r f\u00f6r Grimes, eller Claire Boucher som den kanadensiska musikern egentligen heter, att f\u00f6lja upp det stora genombrottet efter Visions<\/em> med sitt fj\u00e4rde album, Art Angels<\/em>. F\u00f6r en artist som kallat sin konst f\u00f6r \u201cpost-internet\u201d k\u00e4nns det snarare\u00a0som tre sekel. S\u00e5 sent som f\u00f6rra \u00e5ret ska hon ha sl\u00e4ngt ett helt album f\u00f6r att det inte var tillr\u00e4ckligt bra. Varf\u00f6r skynda fram n\u00e5got f\u00f6rhastat liksom? Grimes har \u00e4gnat den h\u00e4r tiden \u00e5t att l\u00e4ra sig spela piano, gitarr och fiol. Hon har \u00e4ven\u00a0producerat albumet, som allts\u00e5 har en mer organisk ton, helt p\u00e5 egen hand i sin hemstudio i Los Angeles.<\/p>\n

P\u00e5 Art Angels<\/em> kliver Grimes fram som en full\u00e4ndad popartist. Bortsett fr\u00e5n ett par experimentella sp\u00e5r, r\u00f6r det sig enbart om hyper-catchy elektronisk powerpop. Men trots flirtandet med mainstream f\u00f6rblir hon intressant. Efter den filmiska \u00f6ppningen med laughing and not being normal<\/em> tar California<\/em> vid, och det k\u00e4nns redan vid en f\u00f6rsta anblick betydligt mer mainstream-inriktat \u00e4n Visions<\/em>. Efterf\u00f6ljande Scream<\/em>, som g\u00e4stas av den taiwanesiska rapparen Aristophanes, \u00e4r \u00e5 andra sidan med sina kakofoniska beats en desto mer utflippad l\u00e5t. P\u00e5 Kill V. Maim<\/em>, d\u00e5 hon kanaliserar lika delar Madonna och Crystal Castles, knuffar hon sedan undan Lady Gaga fr\u00e5n tronen som freaky pop queen, och l\u00e5tar som Flesh without Blood<\/em> och det gitarrdrivna titelsp\u00e5ret \u00e4r rakt igenom perfekta popl\u00e5tar.\u00a0I likhet med Empress Of, som st\u00e5r f\u00f6r ett annat av \u00e5rets b\u00e4sta popalbum, lyckas Grimes med bedriften att h\u00e5lla fast vid sitt DIY-ethos samtidigt som musiken n\u00e4stan \u00e4r svindlande l\u00e4ttlyssnad.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Flesh without Blood, Kill V. Maim, Artangels<\/p>\n