![\"hejdavises\"](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2015\/09\/hejdavises.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Hej d\u00e5, vi ses i morron<\/a><\/strong> Det \u00e4r popul\u00e4rt med \u00e5terutgivningar av underskattade och bortgl\u00f6mda 1900-romaner, som f\u00e5r nya liv som moderna klassiker, som t ex Stoner av John Williams. En till s\u00e5dan \u00e4r Hej d\u00e5, vi ses i morron av William Maxwell. <\/p>\n Boken, som kom ut 1980 och fick The National Book Award, \u00e4r till formatet liten, 132 sidor, men med ett inneh\u00e5ll, som k\u00e4nns st\u00f6rre. Den beskrivs som en metafiktiv sj\u00e4lvbiografi, allts\u00e5 inte direkt verklig utan mer diktad och f\u00f6rest\u00e4lld.<\/p>\n Handlingen f\u00f6rsigg\u00e5r i Maxwells hemstad Lincoln, Illinois, ett liten lantbrukssamh\u00e4lle p\u00e5 20-talet. F\u00f6rfattaren minns sig sj\u00e4lv som barn, d\u00e5 han lekte bland byggnadsst\u00e4llningarna i det halvf\u00e4rdiga hus, som hans far l\u00e4t bygga, och d\u00e5 och d\u00e5 fick s\u00e4llskap av en klasskamrat, Cletus. Han uppskattade s\u00e4llskapet, mycket f\u00f6r att han inte hade s\u00e5 m\u00e5nga andra lekkamrater. <\/p>\n En dag slutar Cletus komma. Hans far Clarence, har m\u00f6rdat sin granne och v\u00e4n, arrendatorn Lloyd Wilson, som haft en aff\u00e4r med Cletus mor, och d\u00e4refter skjutit sig sj\u00e4lv i huvudet.<\/p>\n Det g\u00e5r m\u00e5nga \u00e5r och som gammal man kan ber\u00e4ttaren inte sluta fundera p\u00e5 sin 13-\u00e5riga lekkamrat. Det leder honom till att minnas sin egen barndom och att med fantasins hj\u00e4lp rekonstruera vad som f\u00f6reg\u00e5tt mordet-sj\u00e4lvmordet. Maxwell ger livfulla och ink\u00e4nnande beskrivningar av m\u00e4nniskor och milj\u00f6er med m\u00e5nga exakta och intressanta iakttagelser av en v\u00e4rld som inte l\u00e4ngre finns. Han kommer inte fram till n\u00e5gra direkta svar, men boken slutar med en f\u00f6rhoppning om att Cletus kunnat g\u00e5 vidare n\u00e5gorlunda of\u00f6rst\u00f6rd i sitt liv.<\/p>\n William Maxwell arbetade som sk\u00f6nlitter\u00e4r redakt\u00f6r p\u00e5 The New Yorker mellan 28 och 67 \u00e5rs \u00e5lder. Under tiden skrev han ocks\u00e5 sex egna romaner. Han avled \u00e5r 2000, 91 \u00e5r gammal. Text: Vivian Gustin<\/p>\n www.modernista.se <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Hej d\u00e5, vi ses i morron F\u00f6rfattare: William Maxwell, 1980 \u00d6vers\u00e4ttning: Staffan Holmgren Omslagsfoto: Andrey Tiyk F\u00f6rlag: Modernista, 2015 ISBN 978-91-7499-002-7 Det \u00e4r popul\u00e4rt med \u00e5terutgivningar av underskattade och bortgl\u00f6mda 1900-romaner, som f\u00e5r nya liv som moderna klassiker, som t ex Stoner av John Williams. En till s\u00e5dan \u00e4r Hej d\u00e5, vi ses i morron […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[3,16],"tags":[],"class_list":["post-97108","post","type-post","status-publish","format-standard","category-litteratur","category-recension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/97108","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=97108"}],"version-history":[{"count":4,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/97108\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":97113,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/97108\/revisions\/97113"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=97108"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=97108"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=97108"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}
\nF\u00f6rfattare: William Maxwell, 1980
\n\u00d6vers\u00e4ttning: Staffan Holmgren
\nOmslagsfoto: Andrey Tiyk
\nF\u00f6rlag: Modernista<\/a>, 2015
\nISBN 978-91-7499-002-7<\/p>\n
\nHan f\u00f6rs\u00f6ker h\u00e4rigenom bearbeta sina egna k\u00e4nslor av skuld, d\u00e5 han inte brytt sig om att ta kontakt med och f\u00f6rs\u00f6ka prata med kamraten, eller ens k\u00e4nnas vid honom, n\u00e4r han av en h\u00e4ndelse m\u00f6tt honom i en skolkorridor p\u00e5 high school i Chicago, dit b\u00e5da flyttat.<\/p>\n
\nHej d\u00e5, vi ses i morron \u00e4r hittills den enda bok jag l\u00e4st av honom, och den tyckte jag mycket om.<\/p>\n