{"id":95983,"date":"2015-08-15T21:11:23","date_gmt":"2015-08-15T20:11:23","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=95983"},"modified":"2015-08-16T15:47:45","modified_gmt":"2015-08-16T14:47:45","slug":"way-out-west-hogintensiv-rb-besvaras-av-basgangar","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=95983","title":{"rendered":"Way Out West: H\u00f6gintensiv R&B med f\u00f6r lite groove"},"content":{"rendered":"

\"lauryn\"<\/a><\/p>\n

Lauryn Hill, Flamingo<\/strong>
\n14 augusti 2015<\/em>
\nBetyg: 4<\/p>\n

Som f\u00f6rmodat \u00e4r jag dagen efter kluven till detta framtr\u00e4dande. N\u00e4r det begav sig p\u00e5 90- talet var Fugees det mest trendiga som kunde uppbringas inom neosoul och hip hop. Efter splittringen turnerade damen med divarykte med sin hyllade albumdebut, en skiva jag f\u00f6rst\u00e5s inf\u00f6rskaffade. H\u00f6rde Hill p\u00e5 Skeppsholmen, vars spelning den g\u00e5ngen dr\u00e4nktes av alltf\u00f6r fet bas. P\u00e5 grund av att basen \u00e5terigen var ett aber f\u00f6r \u00e5h\u00f6rare och andra av de tolv p\u00e5 scen, \u00e4r mitt omd\u00f6me snubblande n\u00e4ra att hamna sn\u00e4ppet l\u00e4gre.<\/p>\n

Som kombinerad support och utdraget intro anv\u00e4nder sig Hill av en DJ vars soundsystem pumpar upp st\u00e4mningen. F\u00f6rresten samma koncept som forne bandkollegan Wyclef Jean anv\u00e4nde p\u00e5 Liseberg tidigare i sommar. Orkestern j\u00e4mte tre kvinnliga k\u00f6rs\u00e5ngare traskar sedan in f\u00f6r att ta scenen i besittning. Sist kommer sj\u00e4lvfallet stj\u00e4rnan f\u00f6r att s\u00e4tta sig p\u00e5 mittpunkten. Hon \u00e4r if\u00f6rd beige kappa, sombrero och stora \u00f6rh\u00e4ngen. Det l\u00e5ter v\u00e4ldgt massivt n\u00e4r man fl\u00e4skar p\u00e5 med bas i botten, vilket \u00e4r ett sl\u00f6seri med de resurser som inte till\u00e5ts tr\u00e4nga igenom.. \u00c4r bara i sm\u00e5 doser som nyanserna g\u00e5r fram. Ett tag kuggade i alla fall instrumenten i varandra och vi kunde fr\u00f6jdas \u00e5t aktiva bl\u00e5sare, sp\u00e4ntstiga k\u00f6rs\u00e5ngare och omfattande bottleneck slidegitarr. Gospelaktiga toner och reggae f\u00f6rekom. Men tonvikten l\u00e5g naturligtvis antingen p\u00e5 de frekventa partierna med ekvilibristisk rap eller p\u00e5 de l\u00e5ngsamma aningen aviga rytmer som var Fugees varum\u00e4rke. Vi kunde l\u00e4ska i oss flera snygga, skickligt utf\u00f6rda \u00f6verg\u00e5ngar. Vaggande mjukfunkiga Ex-Factor<\/em> l\u00e4t kanon, noterade bruket av klickljud samt att k\u00f6rtjejerna fick komma ig\u00e5ng.<\/p>\n

Den l\u00e5tskrivande R&B-stj\u00e4rnan fraserar med god teknik, har en vass fenomenal r\u00f6st vars tonfall alternerar fr\u00e5n feministisk power till att vara v\u00e4djande. Hennes enorma intensitet \u00e4r en kontrast, ett stilbrott, gentemot de sl\u00e4piga melodier vi h\u00f6rde henne framf\u00f6ra i Fugees. Ett bekymmer, \u00e5tminstone f\u00f6r mig, \u00e4r att det stundom blir f\u00f6r mycket rap och f\u00f6r lite groove. Fast v\u00e4rst av allt \u00e4r att instrumenten gr\u00f6tar ihop sig. Deras akt drar \u00f6ver en kvart, vilket vi unnar dem. D\u00e4rf\u00f6r att de d\u00e5 framf\u00f6r ett medley med k\u00e4nda titlar fr\u00e5n Bob Marley, Nina Simone och framf\u00f6r allt en viss hiphop-grupp fr\u00e5n New Jersey. Sv\u00e4ngfaktorn \u00e4r p\u00e5taglig i Jammin’<\/em>. Visst \u00e4r det kul och publiken r\u00f6r p\u00e5 sina kroppar, fast potpurriet \u00e4r ganska hafsigt. Sammanfattningvis en uttrycksfull aningen mastig upplevelse med en ljudbild som f\u00f6rtog en del av gl\u00e4djen.<\/p>\n

Text: Mats Hallberg<\/p>\n

Foto: Olle Kirchmeier<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Lauryn Hill, Flamingo 14 augusti 2015 Betyg: 4 Som f\u00f6rmodat \u00e4r jag dagen efter kluven till detta framtr\u00e4dande. N\u00e4r det begav sig p\u00e5 90- talet var Fugees det mest trendiga som kunde uppbringas inom neosoul och hip hop. Efter splittringen turnerade damen med divarykte med sin hyllade albumdebut, en skiva jag f\u00f6rst\u00e5s inf\u00f6rskaffade. H\u00f6rde Hill […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20],"tags":[10575,6353],"class_list":["post-95983","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","tag-lauryn-hill","tag-way-out-west","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/95983","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=95983"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/95983\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":96014,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/95983\/revisions\/96014"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=95983"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=95983"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=95983"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}