{"id":92887,"date":"2015-04-14T17:03:29","date_gmt":"2015-04-14T16:03:29","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=92887"},"modified":"2015-05-21T19:44:06","modified_gmt":"2015-05-21T18:44:06","slug":"skivrecension-young-fathers-white-men-are-black-men-too","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=92887","title":{"rendered":"Skivrecension: Young Fathers – White Men Are Black Men Too"},"content":{"rendered":"

\"fathers\"<\/a><\/p>\n

Artist: Young Fathers
\nTitel: White Men Are Black Men Too
\nBetyg: 2<\/strong><\/p>\n

I f\u00f6rra veckan recenserade jag Eclipse<\/em>, Twin Shadows senaste album, med beskrivningen \u00f6verm\u00e4ttat och \u00f6verproducerat, musik som dr\u00e4nks i svulstiga upptemposlingor och filmiska riff. \u00a0Young Fathers lider av liknande \u00e5komma. H\u00e4r finns potential n\u00e4r ett lekfullt Young Fathers n\u00e4rmar sig musiken med experimentlusta. Men melodierna tr\u00e4nger inte igenom den massiva ljudv\u00e4gg som Young Fathers byggt upp, ett skrytbygge som faller p\u00e5 sin egen tyngd.<\/p>\n

Skotska Young Fathers skapar musik, med inspiration fr\u00e5n Arcade Fire, Death Grips och Shabazz Palaces,\u00a0i gr\u00e4nslandet mellan reaggaeton, electronica, R&B och hip-hop. Det relativt unga bandet har sedan 2013 sl\u00e4ppt fyra album – Tape One<\/em>, Tape Two<\/em>,\u00a0Mercury Prize-bel\u00f6nade Dead<\/em>, och nu White Men Are Black Men Too<\/em>.<\/p>\n

Det \u00e4r minst sagt en produktiv trio. Alloysious Massaquoi, Kayus Bankole och ”G” Hastings utforskar musikens ramar och begr\u00e4nsningar och f\u00f6ljer minsta impuls. Resultatet blir d\u00e4refter sp\u00e4nnande men ibland ogenomt\u00e4nkt, d\u00e4r nyt\u00e4nkande st\u00e5r \u00f6ver melodi och utformning. P\u00e5 nya skivan g\u00e5r de f\u00f6r fort fram och slarvar bort ett annars bra grundmaterial med f\u00f6r mycket lek och galna infall.<\/p>\n

De kr\u00e5nglar till det i on\u00f6dan och spr\u00e4nger in orgelspel, handklapp, falska fioler, vokals\u00e5ng och elektroniskt brus i ett annars fint ramverk. Efter tio minuters lyssnande \u00e4r koncentrationen slut och huvudet \u00f6verfyllt med musikaliska intryck. White Men Are Black Men Too<\/em> f\u00e5r en att dr\u00f6mma sig bort till fornstora dagar d\u00e5 ingen dator fanns till hands och artister efters\u00f6kte det rena, simpla, organiska. F\u00f6r kvalit\u00e9ns skull hoppas jag den n\u00e4rmsta tiden slippa h\u00f6ra \u00e4nnu ett album signerat de \u201cunga f\u00e4derna fr\u00e5n Skotland\u201d . F\u00f6r att l\u00e5ta saker f\u00e5 ta tid \u00e4r en dygd.<\/p>\n

Text: Petter Stjernstedt<\/strong><\/p>\n