{"id":92376,"date":"2015-03-20T21:32:24","date_gmt":"2015-03-20T20:32:24","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=92376"},"modified":"2015-03-20T21:32:24","modified_gmt":"2015-03-20T20:32:24","slug":"filmrecension-inherent-vice-poetiskt-mystisk-stamning","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=92376","title":{"rendered":"Filmrecension: Inherent Vice – poetiskt mystisk st\u00e4mning"},"content":{"rendered":"

\"inherentvice2\"<\/a><\/p>\n

Inherent Vice<\/strong>
\nBetyg 3
\nRegi Paul Thomas Anderson
\nMed Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Owen Wilson m.fl.<\/p>\n

Cineasternas \u00e4lskling Paul Thomas Anderson m\u00e5 vara en m\u00e4sterauteur. Det \u00e4r \u00e4nd\u00e5 inte utan att jag l\u00e4ngtar tillbaka till hans forna formtopp, med Magnolia som tidig krona p\u00e5 karri\u00e4rverket. Med risk f\u00f6r att bli n\u00e4thatad av devota fans, befarar jag att karln h\u00e5ller p\u00e5 att bli f\u00f6r arty f\u00f6r sitt eget b\u00e4sta. Nej, Thomas Pynchon-filmatiseringen Inherent Vice \u00e4r ingen ny fulltr\u00e4ff \u00e1 la Boogie Nights, trots lika h\u00e4rlig kostymering och \u00e4n mer skruvad tragikomik.\u2028<\/p>\n

Det \u00e4r i b\u00f6rjan av 1970-talet och vardagen \u00e4r krass f\u00f6r s\u00f6dra Kaliforniens \u00f6vervintrade hippies. \u00c4ven om solen skiner i fiktiva Gordita Beach, \u00e4r br\u00e4nns\u00e5ren fr\u00e5n Flower Power-erans baksm\u00e4lla p\u00e5taglig. S\u00e4rskilt f\u00f6r Larry \u201cDoc\u201d Sportello (Joaquin Phoenix), privatdeckarpundaren som dras in i en sn\u00e5rig v\u00e4v av konspirationer. Det som b\u00f6rjar med f\u00f6rsvunna flickv\u00e4nner och fastighetskungar, involverar snart nynazister, drogsyndikat, korrupta poliser, skumma sekter och gubbsjuka tandl\u00e4kare. P\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt h\u00e4nger det mesta ihop. Eller inte. Det \u00e4r \u00e4r sv\u00e5rt att veta, \u00e4ven n\u00e4r en ber\u00e4ttarr\u00f6st ibland f\u00f6rklarar vad som h\u00e4nder.\u2028\u2028N\u00e5got som binder samman alla m\u00e4rkliga personm\u00f6ten och f\u00f6rst\u00e4rker k\u00e4nslan av konstant rustillst\u00e5nd, \u00e4r Radiohead-gitarristen Jonny Greenwoods score. Stonerrock och orkestral melankoli varvas med l\u00e5tar av Neil Young, Minnie Riperton, The Marketts med flera. St\u00e4mningen \u00e4r poetiskt mystisk, som om man hamnat i en ockult gestaltning av l\u00e5ttexten till Hotel California, korsat med 1970-talsnoirer som The Long Goodbye och Chinatown. Inslag av bisarr slapstick-humor g\u00f6r det stundtals mer l\u00e4ttsamt \u00e4n Andersons m\u00f6rkare alster, men desto mer obegripligt. Ibland \u00e4r det oklart om det man ser \u00e4r (filmens) verklighet eller en f\u00f6rvr\u00e4ngd version av den, skapat ur Sportellos febriga paranoia. Pynchons universum blir inte mindre f\u00f6rvillande n\u00e4r advokatbyr\u00e5er heter Voorhees-Krueger, en tidstypiskt \u201cfelaktig\u201d referens till tv\u00e5 av 1980-talets mest k\u00e4nda slasherskurkar.<\/p>\n

N\u00e4r jag s\u00e5g filmen st\u00f6rde jag mig p\u00e5 att jag inte roades mer av den. S\u00e5h\u00e4r i efterhand kan jag inte sluta t\u00e4nka p\u00e5 den. En andra titt har s\u00e4llan k\u00e4nts mer motiverad. Paul Thomas Anderson lyckades uppenbarligen injicera det d\u00e4r beg\u00e4ret endast stora filmskapare har f\u00f6rm\u00e5gan att producera.
\nText: Anders Nilsson<\/strong><\/p>\n