{"id":92361,"date":"2015-03-20T15:52:22","date_gmt":"2015-03-20T14:52:22","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=92361"},"modified":"2015-04-11T08:18:28","modified_gmt":"2015-04-11T07:18:28","slug":"skivrecension-marina-and-the-diamonds-froot","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=92361","title":{"rendered":"Skivrecension: Marina and the Diamonds – FROOT"},"content":{"rendered":"

\"marina\"<\/a><\/p>\n

Titel: Marina and the Diamonds
\nTitel: FROOT
\nBetyg: 3<\/strong><\/p>\n

Efter det sv\u00e5ra andra albumet verkar det som att Marina and the Diamonds har hittat tillbaka till formen.<\/p>\n

Tre \u00e5r har g\u00e5tt sedan hon blonderade h\u00e5ret och skapade alter egot Electra Hart; en primadonna, bubblegum bitch och hj\u00e4rtkrossare som tyv\u00e4rr k\u00e4ndes alltf\u00f6r mainstream och fabricerad i j\u00e4mf\u00f6relse med den lekfulla och teatraliska artist som albumdebuterade\u00a0tv\u00e5 \u00e5r tidigare.<\/p>\n

Det \u00e4r annorlunda nu. L\u00e5tarna \u00e4r st\u00f6rre, starkare och tycks framf\u00f6r allt resonera med mer uppriktiga k\u00e4nslor. Albumet inleds med Happy<\/em> \u2013 nej, det \u00e4r inte en Pharrell Williams-cover \u2013 utan en avskalad, \u00e5terh\u00e5llsam pianoballad till statement d\u00e4r Marina proklamerar: \u201dFinally I have found a way to be happy\u201d. Budskapet m\u00e5 vara enkelt, det \u00e4r snarare framf\u00f6randet som g\u00f6r det s\u00e5 tr\u00e4ffande.<\/p>\n

– I popmusik handlar det n\u00e4stan alltid om hur man f\u00f6raktar ett ex, men det var inget jag ville skriva om. Det handlar snarare om skulden som uppst\u00e5r n\u00e4r du s\u00e5rar n\u00e5gon annan. Det \u00e4r precis lika jobbigt som att bli dumpad<\/em>, ber\u00e4ttade hon i en intervju i samband med att albumets utannonserades ifjol.<\/p>\n

Att g\u00e5 vidare efter att en relation har tagit slut \u00e4r ett tema som pr\u00e4glar stora delar av albumet. ”I’ve spent my days in deep regret \/ Yeah, I’ve been living in the red \/ Oh, ’cause I can’t forgive and I can’t forget” sjunger hon i Forget<\/em>, men det spricker in s\u00e5 mycket ljus att k\u00e4nslan stundtals snarare blir triumferande \u00e4n melankolisk.\u00a0FROOT<\/em> \u00e4r ett album som ekar av lika delar reflektion och funkiga discogitarrer. Det \u00e4r\u00a0glittrande, men naturlig och okonstlad popperfektion.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Happy, I’m a Ruin, Forget<\/p>\n