{"id":91562,"date":"2015-02-20T01:04:36","date_gmt":"2015-02-20T00:04:36","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=91562"},"modified":"2015-02-20T01:11:25","modified_gmt":"2015-02-20T00:11:25","slug":"the-afhan-whigs-pa-debaser-strand","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=91562","title":{"rendered":"The Afghan Whigs p\u00e5 Debaser Strand"},"content":{"rendered":"

\"Afghan1\"<\/a><\/p>\n

The Afghan Whigs, Debaser Strand<\/strong>
\n19 februari 2015<\/em>
\nBetyg: 4<\/p>\n

\u201dI have to admit it\u2019s getting better\u201d upprepar\u00a0Greg Dulli likt ett mantra\u00a0innan bandet kliver av scenen f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen. Dessf\u00f6rinnan har han st\u00e5tt nere i publikhavet och sjungit.\u00a0Visst k\u00e4nns det som att han lugnat ner sig en aning, tonat ner badboy-imagen och funnit n\u00e5gon slags inre frid, men n\u00e4r han v\u00e4l vr\u00e5lar k\u00e4nns han minst lika angel\u00e4gen som n\u00e5gon 20-\u00e5ring.<\/p>\n

I grungens k\u00f6lvatten d\u00f6k The Afghan Whigs upp under 90-talet, men till skillnad fr\u00e5n m\u00e5nga av sina Sub Pop-kollegor kom de inte fr\u00e5n Seattle, utan Cincinnati, och de h\u00e4mtade lika mycket inspiration fr\u00e5n svart soulmusik som rock\u2019n\u2019roll. Kanske \u00e4r det d\u00e4rf\u00f6r album som Congregation<\/em>,\u00a0Gentlemen<\/em>\u00a0— deras st\u00f6rsta kommersiella framg\u00e5ng — och Black Love<\/em> \u00e5ldrats f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt bra j\u00e4mf\u00f6rt med s\u00e5 m\u00e5nga andra band fr\u00e5n den eran?<\/p>\n

Efter gruppens uppl\u00f6sning 2001 har Dulli spelat med band som The Twilight Singers och The Gutter Twins, och det dr\u00f6jde mer \u00e4n ett decennium tills det att de n\u00e5got otippat \u00e5terf\u00f6renades f\u00f6r en serie spelningar, d\u00e4ribland p\u00e5 Way Out West 2012. D\u00e5 handlade\u00a0det, bortsett fr\u00e5n tolkningar av Marie \u201cQueenie\u201d Lyons bortgl\u00f6mda l\u00e5t See and Don\u2019t See<\/em> fr\u00e5n 1970 samt Frank Oceans mer samtida Lovecrimes<\/em>, om\u00a0nostalgi. Men ifjol sl\u00e4pptes Do to the Beast<\/em>, deras f\u00f6rsta album p\u00e5 sexton \u00e5r, och givetvis kretsar deras f\u00f6rsta Stockholmsspelning sedan \u00e5terf\u00f6reningen kring denna.<\/p>\n

Debaser Strand \u00e4r v\u00e4lfyllt n\u00e4r sextetten kliver p\u00e5 scen strax efter utsatt tid\u00a0och inleder med albumets tv\u00e5 \u00f6ppningssp\u00e5r, Parked Outside<\/em> och Matamoros<\/em>, f\u00f6ljt av Gentlemen<\/em>-sp\u00e5ret Fountain and Fairfax<\/em>. N\u00e5gon i publiken ropar ”I wanna fuck your body” och en leende Dulli svarar ”you can’t use my own words against me”.\u00a0Men om det till en b\u00f6rjan \u00e4r n\u00e5got oj\u00e4mnt, \u00e4r konsertens andra h\u00e4lft helt f\u00f6rkrossande bra. Kontrasten fr\u00e5n n\u00e4r\u00a0Dulli sitter bakom ett elpiano och de utl\u00f6sande gitarrerna i l\u00e5tar som Royal Cream<\/em> och My Enemy<\/em>\u00a0ger konserten en dynamik som det inte riktigt fanns utrymme f\u00f6r p\u00e5 de tidigare festivalspelningarna. H\u00f6jdpunkten \u00e4r\u00a0n\u00e4r Dulli sjunger Across 110th Street<\/em> (RIP Bobby Womack) \u00f6ver episka avslutningsnumret\u00a0Faded<\/em>\u00a0och en g\u00e5ng f\u00f6r alla visar att The Afghan Whigs i allra h\u00f6gsta grad lever i nuet — och har st\u00e5tt f\u00f6r ett av de senaste \u00e5rens starkaste comebacker.<\/p>\n