{"id":90758,"date":"2015-01-26T23:29:11","date_gmt":"2015-01-26T21:29:11","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=90758"},"modified":"2015-01-26T23:33:15","modified_gmt":"2015-01-26T21:33:15","slug":"skivrecension-sleater-kinney-no-cities-to-love","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=90758","title":{"rendered":"Skivrecension: Sleater-Kinney – No Cities to Love"},"content":{"rendered":"

\"sleaterkinney\"<\/a><\/p>\n

Artist: Sleater-Kinney
\nTitel: No Cities to Love
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

Det var d\u00e4r, p\u00e5 Sleater-Kinney Road som leder in till Olympia City som allting b\u00f6rjade. Nu efter tio \u00e5rs uppeh\u00e5ll bryter Corin Tucker, Carrie Brownstein och Janet Weiss tystnaden med en platta s\u00e5 helgjuten att den i princip f\u00e5tt en gemensam kritikerk\u00e5r v\u00e4rlden \u00f6ver att g\u00f6ra v\u00e5gen. Tio sp\u00e5r p\u00e5 trettio minuter av dunkande fet j\u00e4vla indie-pop-punk-rock. Ja, ni fattar. Rolling Stones Rob Sheffield menade att de \u00e4r b\u00e4ttre \u00e4n n\u00e5gonsin och Gaffas recensent Jonathan Bengtsson blev s\u00e5 till sig att han ville sparka s\u00f6nder sin Billy-bokhylla.<\/p>\n

Genreindelning \u00e4r alltid ett dilemma och hur du \u00e4n g\u00f6r riskerar du att trampa p\u00e5 n\u00e5gons \u00f6mt\u00e5liga t\u00e5. Sleater-Kinney f\u00f6ddes i den riot grrrl-r\u00f6relse som v\u00e4xte fram i framf\u00f6rallt just redan n\u00e4mnda Olympia med band som Bikini Kill, Calamity Jane och Heavens to Betsy. Helt klart \u00e4r att de har sina politiska r\u00f6tter i punkfeministisk queercore, men med ett sound som en del v\u00e4ljer att kalla indierock. Hursomhelst kan du utan \u00f6verdrift placera dem i en kanon av kvinnliga musiker som bidragit till att f\u00f6r\u00e4ndra rockscenen.<\/p>\n

I \u00e5r \u00e4r det tjugo \u00e5r sedan deras f\u00f6rsta sl\u00e4pp och ytterligare trettio \u00e5r sedan en annan galjonsfigur — Patti Smith sl\u00e4ppte sin Horses<\/em>. Kanske \u00e4r det d\u00e4rf\u00f6r jag i favoritsp\u00e5ret Anthem<\/em> h\u00f6r ekon av ”horses, horses, horses” i Brownsteins \u00f6msom viskande, \u00f6msom vr\u00e5lande r\u00f6st. Och d\u00e5 lever \u00e4ven min Billy farligt.<\/p>\n

Jag skulle vilja s\u00e4ga n\u00e5got om omslaget — en bukett torkade blommor mot vit botten som st\u00e5ndaktigt h\u00e5ller ihop. T\u00e4nker att det \u00e4r spot on. I samtliga sp\u00e5r finns en ton av n\u00e5got som p\u00e5minner om det som varit, n\u00e5got s\u00e5 in i helvete tragiskt, och samtidigt en k\u00e4nsla av att \u201cvi fan inte ger upp\u201d. Den finns i Brownsteins r\u00f6st, i Weiss mullrande trummor och i Tuckers jagande gitarr. Som kvinna kring fyrtio kan du k\u00e4nna sig s\u00e5 — som en torkad blomma. Att d\u00e5 som Brownstein, Tucker och Weiss g\u00f6ra en comback \u00e4r modigt, mer \u00e4n modigt. Courtney Love gjorde sin f\u00f6rra \u00e5ret med ett Medea-likt avgrundsvr\u00e5l i l\u00e5ten No Wedding<\/em>. Brownstein \u00e4r genomg\u00e5ende mer beh\u00e4rskat \u00e5terh\u00e5llsam, men utan att s\u00e5 mycket som ett taktslag f\u00f6rlora i tyngd eller uppriktighet. Kanske finns det inga st\u00e4der att \u00e4lska men m\u00e5nga anledningar att \u00e4lska Sleater-Kinney.<\/p>\n

Gammal \u00e4r \u00e4ldst. Ibland, som nu, b\u00e4st.<\/p>\n

Text: Jenny Abrahamsson<\/strong><\/p>\n