{"id":89695,"date":"2014-12-01T21:26:08","date_gmt":"2014-12-01T19:26:08","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=89695"},"modified":"2014-12-01T21:31:04","modified_gmt":"2014-12-01T19:31:04","slug":"sun-kil-moon-pa-sodra-teatern","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=89695","title":{"rendered":"Sun Kil Moon p\u00e5 S\u00f6dra Teatern"},"content":{"rendered":"

\"sunkilmoon\"<\/a><\/p>\n

Sun Kil Moon, S\u00f6dra Teatern<\/strong>
\n30 november 2014<\/em>
\nBetyg: 2<\/p>\n

I det knappa ledljuset p\u00e5 scenen kan man sk\u00f6nja tre m\u00e4nniskor vandra in och s\u00e4tta sig vid sina instrument. Sekunder senare lufsar en gestalt in, ledigt kl\u00e4dd i skjorta och jeans, fattar en mikrofon, b\u00f6rjar ringla loss sladden fr\u00e5n stativet och vandrar fram mot scenkanten. R\u00f6sten avsl\u00f6jar att vi kommit r\u00e4tt, och att det \u00e4r Mark Kozelek som st\u00e5r d\u00e4r i det ledljus som f\u00e5r r\u00e5da fram tills allt \u00e4r \u00f6ver. Han ber\u00e4ttar snart att han \u00e4r s\u00f6mnig, och han verkar en aning avtrubbad, minst sagt. Efter tv\u00e5 l\u00e5tar startar han en dialog med publiken och undrar om vi har n\u00e5gra fr\u00e5gor. Ingen f\u00f6rv\u00e5nas \u00f6ver att n\u00e5gon undrar om han kommer att spela War On Drugs: Suck My Cock<\/em>, \u00e4n mindre \u00f6ver att han avger ett halvt l\u00f6fte om saken.<\/p>\n

Ingen f\u00f6rv\u00e5nas heller \u00f6ver att han — med en uns hj\u00e4rtlig humor, skall s\u00e4gas — delar ut ett par k\u00e4ngor till sina betalande g\u00e4ster. Snarare r\u00e4knas det som en del av paketet. Dels fnyser han \u00e5t att alla \u00e4r 55-plussare. S\u00e5 sm\u00e5ningom \u00e4ven \u00e5t att han f\u00e5r s\u00e5 risig respons p\u00e5 sina f\u00f6rs\u00f6k att sl\u00e4nga k\u00e4ft att han j\u00e4mf\u00f6r oss med ett d\u00e5ligt ligg. Det d\u00e4r med att ”sl\u00e4nga k\u00e4ft” var verkligen en \u00f6verdrift, f\u00f6r oavsett hur vacker och saktmodig hans musik \u00e4r s\u00e5 h\u00e5ller han sj\u00e4lv \u00e4nnu l\u00e4gre tempo. Han \u00e4r en sv\u00e5r man att s\u00e4tta fingret p\u00e5, Mark Kozelek. Ober\u00e4knelig, cynisk, v\u00e4nlig, h\u00e5nfull, sj\u00e4lvironisk, d\u00e5sig, karismatisk, skojig, prosaisk, narrativ, nonchalant. Allt detta och mer d\u00e4rtill innan ens halva spelningen passerat.<\/p>\n

I dess mittparti kommer s\u00e5 \u00f6nskel\u00e5ten, antihyllningen till hans minst \u00e4lskade bandkollegor fr\u00e5n Philadelphia, och efter att f\u00f6rst ha gjort ett par misslyckade f\u00f6rs\u00f6k med ”Aaron Neville”-versionen ger han upp och k\u00f6r den Joy Division-style. D\u00e4refter finlandsf\u00e4rjekaraoke med en modig tjej ur publiken d\u00e4r de tillsammans framf\u00f6r Sonny & Chers I Got You Babe<\/em> som finns med p\u00e5 coveralbumet Like Rats<\/em>. Sj\u00e4lvklart f\u00f6rst\u00e5r jag att han vill sjunga ett par juls\u00e5nger ocks\u00e5, han gav ju \u00e4nd\u00e5 ut ett julalbum f\u00f6r en m\u00e5nad sedan. Men man f\u00e5r intrycket av att det \u00e4r en mellanstadieorkester som repar dem i aulan i s\u00e4llskap av vaktm\u00e4staren som l\u00e4ser s\u00e5ngtexten innantill. Jag f\u00f6rst\u00e5r det inte. H\u00e4r reser en, tja, \u00e5tminstone halvt genif\u00f6rklarad (och halvt psykopatf\u00f6rklarad) artist och ber\u00e4ttare v\u00e4rlden runt f\u00f6r att dela med sig av sin musik f\u00f6r sina uppskattande fans, men det mesta den h\u00e4r kv\u00e4llen sjabblas bort fr\u00e5nsett I Can’t Live Without My Mother’s Love<\/em>, Carissa<\/em> och Caroline<\/em> som lyfter till ett knappt godk\u00e4nt totalbetyg. N\u00e4r jag sitter och blir t\u00e5r\u00f6gd i Carissa<\/em> \u00e4r jag os\u00e4ker p\u00e5 om det verkligen \u00e4r f\u00f6r att den \u00e4r \u00e5rets mest k\u00e4nslosamma l\u00e5t eller f\u00f6r att den indikerar hur mycket mer vi kunde ha f\u00e5tt uppleva.<\/p>\n

R\u00e4ddningen hade varit alltid p\u00e5litliga Carry Me Ohio<\/em>, men extranumret blir blott tv\u00e5 l\u00e5tar kort eftersom Kozelek \u00e4r f\u00f6r pissn\u00f6dig f\u00f6r att forts\u00e4tta. Rid\u00e5. P\u00e5 v\u00e4g ut genom S\u00f6dra Teaterns foaj\u00e9 passerar jag merchandisebordet d\u00e4r CD-utg\u00e5vor av hans olika album ligger travade som ett monument \u00f6ver konserten som kunde ha varit.<\/p>\n

Som ett d\u00e5ligt ligg, var det.<\/p>\n

Text: Tommy Juto<\/strong><\/p>\n