{"id":89138,"date":"2014-11-09T16:13:57","date_gmt":"2014-11-09T14:13:57","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=89138"},"modified":"2015-01-25T09:53:37","modified_gmt":"2015-01-25T07:53:37","slug":"diagnos-baby-starkt-skadespeleri-i-rasande-uppgorelse-som-problematiserar-objektifiering","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=89138","title":{"rendered":"Diagnos Baby – Starkt sk\u00e5despeleri i rasande uppg\u00f6relse som problematiserar objektifiering"},"content":{"rendered":"

\"diagonsbaby\"<\/a><\/p>\n

Jag h\u00f6rde f\u00f6r inte s\u00e5 l\u00e4nge sedan regerande m\u00e4staren i Poetry slam. Hen kallar sig Nino Mick vars fram\u00e5g\u00e5ngsrecept \u00e4r att h\u00e5rt diisekera definitioner och andras betraktande. Denna m\u00e4sterlige estradpoet v\u00e4grar att inordna sig i n\u00e5got k\u00f6n, kr\u00e4ver att ses som varken eller; fast hen bek\u00e4nner ideligen sin erotiska dragning till kvinnor. Precis samma f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4tt som huvudpersonen har i uppm\u00e4rksammade Isabel Cruz Liljegrens nya pj\u00e4s. Slutscenen i DIAGNOS. BABY, vars monolog om att vilja anpassa samh\u00e4llet efter egna v\u00e4rderingar liknade en agiterande f\u00f6rel\u00e4sning alltf\u00f6r mycket; l\u00e4t som om den skulle kunna ha framf\u00f6rts av just n\u00e4mnda Nino Mick. <\/p>\n

Det \u00e4r ett drama med p\u00e5tagligt dystert buskap som spelas p\u00e5 G\u00f6teborgs dramatiska teater. G\u00e4stspelar g\u00f6r frigruppen Anstalten. F\u00f6r regin st\u00e5r Johan Paus som jag f\u00e5r m\u00f6jlighet att samtala med innan f\u00f6rest\u00e4llningen. Han ber\u00e4ttar att \u00e4mnet och dramatikern lockat publiken, f\u00f6rest\u00e4llningarna \u00e4r n\u00e4stan fullbokade. Ansvarig f\u00f6r scenografi och koreografi heter Stina Fors. Hon har skapat en oformlig h\u00f6g av plast och vita s\u00e4ngt\u00e4cken som omges av roterande speglar och den p\u00e5 tv\u00e5 sidor t\u00e4tt intill sittande publiken. Akt\u00f6rerna b\u00e4ddar in sig, viker ihop och kastar s\u00e4ngt\u00e4ckena omkring sig. Emelie Sterner M\u00fcller g\u00f6r med bravur huvudrollen, en ung kvinna som revolterar mot k\u00f6nsmaktstrukturer. Med ett kollosalt driv gestaltar hon en person p\u00e5 v\u00e4g att g\u00e5 s\u00f6nder, i sin iver att i tre steg skala bort sin kvinnliga attribut. Att hon hamnat p\u00e5 psyket beror p\u00e5 att hon f\u00f6rs\u00f6kt operera bort br\u00f6sten.<\/p>\n

Utbrotten av f\u00f6rtvivlan, flackande orolig blick och s\u00e4llsynta stunder av lycka \u00e4r sammantagna god sk\u00e5despelarkonst. Sterner M\u00fcller flankeras p\u00e5 scen av Tove Hindstr\u00f6m. Henne k\u00e4nde jag igen bland annat fr\u00e5n upps\u00e4ttning f\u00f6r barn med teater Alvar. Hon bottnar s\u00e5 sj\u00e4lvklart i sina fragmenterade rollfigurer, blir n\u00e5got av en dynamo vare sig hon \u00e4r baby eller terapeut. En annan avg\u00f6rande best\u00e5ndsdel \u00e4r de avbrott som f\u00f6rekommer i form av fyra m\u00e4ns r\u00f6ster. Fyra m\u00e4n som egentligen inte vill st\u00f6ra, fast de i all v\u00e4lmening utreder sin syn p\u00e5 olika aspekter av det kvinnliga. Kvinnor f\u00f6refaller f\u00f6r dem vara g\u00e5tfulla v\u00e4sen som ska uppmuntras till egna beslut, oavsett om det g\u00e4ller rakning eller lesbisk l\u00e4ggning. Dessa betydelsefulla \u201dst\u00f6rningsmoment\u201d \u00e4r oavbrutet komiska. <\/p>\n

En f\u00f6r mig, som flitig teaterbes\u00f6kare, inte helt ovanlig k\u00e4nsla tog mig i besittning efter\u00e5t. Sk\u00e5despelarna \u00f6vertr\u00e4ffade pj\u00e4sen. Kanske har Isabel Cruz Liljegren fogat samman ett stycke inneh\u00e5llande f\u00f6r m\u00e5nga av sina k\u00e4pph\u00e4star, utan att uppr\u00e4tth\u00e5lla n\u00f6dv\u00e4ndig distans. Tycker hon g\u00f6r det lite f\u00f6r enkelt f\u00f6r sig n\u00e4r hon p\u00e5 ett didaktiskt s\u00e4tt f\u00f6rmedlar sina teser om att vara underordnad. <\/p>\n

Jag kommer \u00e4nd\u00e5 minnas den k\u00e4ftsm\u00e4ll som levererades av tv\u00e5 sk\u00e5despelare. De kunde pendla mellan att vara sk\u00f6ra och s\u00e5rbara, starka och smarta. En underbar illustration p\u00e5 sist n\u00e4mnda egenskaper gjordes av en discodansande Hindstr\u00f6m, n\u00e4r hon i uppskruvat tempo talade om om hur en tjej – medveten om att hon blir sedd – kan agera som subjekt och styra det subtila sexuella spelet. Flertalet ur publiken stannade kvar efter f\u00f6rest\u00e4llningen f\u00f6r att vara med p\u00e5 panelsamtal mellan regiss\u00f6r, scenograf och dramatiker. D\u00e5 fick man veta mer om drivkrafter och om karakt\u00e4ren BABY. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Jag h\u00f6rde f\u00f6r inte s\u00e5 l\u00e4nge sedan regerande m\u00e4staren i Poetry slam. Hen kallar sig Nino Mick vars fram\u00e5g\u00e5ngsrecept \u00e4r att h\u00e5rt diisekera definitioner och andras betraktande. Denna m\u00e4sterlige estradpoet v\u00e4grar att inordna sig i n\u00e5got k\u00f6n, kr\u00e4ver att ses som varken eller; fast hen bek\u00e4nner ideligen sin erotiska dragning till kvinnor. Precis samma f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4tt […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,30,31],"tags":[],"class_list":["post-89138","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teater","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/89138","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=89138"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/89138\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":90710,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/89138\/revisions\/90710"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=89138"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=89138"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=89138"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}