{"id":89091,"date":"2014-11-08T10:13:34","date_gmt":"2014-11-08T08:13:34","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=89091"},"modified":"2014-11-08T10:16:31","modified_gmt":"2014-11-08T08:16:31","slug":"filmrecension-mommy-filmmagi","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=89091","title":{"rendered":"Filmrecension: Mommy – filmmagi"},"content":{"rendered":"

\"anne-dorval-and-antoine-olivier-pilon-in-xavier-dolans-mommy\"<\/a><\/p>\n

Mommy<\/strong>
\nBetyg: 5
\nVisas under Stockholm film festival, ordinarie biopremi\u00e4r 9 januari 2015<\/p>\n

Fem filmer p\u00e5 (n\u00e4stan) lika m\u00e5nga \u00e5r. F\u00f6r regiss\u00f6ren Xavier Dolan<\/a> \u00e4r det \u00e5stadkommet och uppskrivet p\u00e5 CV:et, och s\u00e5 \u00e4r han enbart 25 \u00e5r ocks\u00e5. Kanske \u00e4r det p\u00e5 plats att prata om ett underbarn, som hellre vill l\u00e5ta sig refereras till Ensam hemma \u00e4n gamla hj\u00e4ltar som Fassbinder eller Eisenstein. Som framst\u00e5r som v\u00e4ldigt l\u00e4ttsam och obrydd – n\u00e4stan nonchalant – n\u00e4r han pratar om hur han egentligen \u00e4r f\u00f6r lat f\u00f6r att g\u00f6ra ordentlig research f\u00f6r sin nya film \u201dMommy\u201d som liksom debutfilmen \u201dJag d\u00f6dade min mamma\u201d skildrar en anstr\u00e4ngd familjerelation mellan son och mor. Den h\u00e4r g\u00e5ngen har sonen kraftig ADHD och \u00e4r betydligt mer livlig och ombytlig \u00e4n dess. <\/p>\n

\"xavier2\"<\/a>N\u00e4r jag under ett Face2face-evenemang efter visningen av filmen p\u00e5 Stockholm film festival fick m\u00f6jlighet att st\u00e4lla fr\u00e5gan om varf\u00f6r han valt att filma sin nya film i 1:1 svarar han att han helt enkelt vill l\u00e5ta publiken fokusera p\u00e5 sk\u00e5despelarnas ansikten och verkligen f\u00e5 \u00f6gonkontakt med dem. Vilket lyckats bra. Och det \u00e4r enkelt att spinna vidare p\u00e5 auteur-sp\u00e5ret och dra paralleller till Ingmar Bergman och hans n\u00e4rbilder p\u00e5 k\u00e4nslosamma ansikten – fast det nu tagits till sin spets i och med det n\u00e5got unika filmformatet som verkligen rutar in ansiktena f\u00f6r maximalt fokus. Men det har ocks\u00e5 en annan funktion: l\u00e5ngt in i filmens g\u00e5ng \u00e5ker sonen Steve p\u00e5 sin longboard och k\u00e4nner sig fri, b\u00e5de fr\u00e5n alla samh\u00e4llets krav och moderns f\u00f6rv\u00e4ntningar, och str\u00e4cker ut sina armar f\u00f6r att putta bort ramarna och pl\u00f6tsligt vidgas vyerna och perspektiven. Bildligt och bokstavligen. Bildformatet ut\u00f6kas s\u00e5 publiken f\u00e5r se mer fr\u00e5n en st\u00f6rre bildyta, men speglar \u00e4ven den frihet Steve k\u00e4nner inombords n\u00e4r allt inte bara \u00e4r krav och negativitet. <\/p>\n

Det \u00e4r egentligen tre roller som b\u00e4r denna filmen p\u00e5 sina axlar: Steve, mamman Diane och deras grannen Kyla som blir deras v\u00e4n och hj\u00e4lp i n\u00f6den. Och alltmedan det \u00e4r otroligt starka k\u00e4nslor Dolan vill f\u00f6rmedla, till exempel n\u00e4r modern och sonen befinner sig i slagsm\u00e5l med varandra, s\u00e5 \u00e4r det ocks\u00e5 genuint och pricks\u00e4kert gestaltat. Detta beror s\u00e5klart p\u00e5 s\u00e5v\u00e4l sk\u00e5despelartalang som en eminens fr\u00e5n regiss\u00f6rens sida. K\u00e4nslom\u00e4ssigt kastas karakt\u00e4rerna mellan starka motpoler och kontraster, vilket \u00e4ven drabbar tittaren v\u00e4ldigt starkt. Det \u00e4r sv\u00e5rt att inte k\u00e4nna medlidande n\u00e4r modern finner sonen i vissa n\u00f6dsituationer – oavsett om det \u00e4r hon som orsakat dem eller ej – vilket lyfter flera dimensioner och g\u00f6r filmen till n\u00e5gonting mer \u00e4n en fiktion kring ett v\u00e5rdmanifest som garanterar f\u00f6r\u00e4ldrar som lider av psykisk eller ekonomisk sv\u00e5righet att ta hand om sitt barn och d\u00e4rf\u00f6r kan \u00f6verl\u00e5ta det till allm\u00e4nv\u00e5rden. Vilket f\u00f6rst ses som en om\u00f6jlighet, men som under filmens g\u00e5ng framst\u00e5r som mer och mer ofr\u00e5nkomligt. Vilket g\u00f6r att insikten n\u00e5r modern i samma takt som publiken och d\u00e4rmed vibrerar k\u00e4nslobanden starkare ocks\u00e5. Det \u00e4r ett allvarligt drama om hur sv\u00e5rt livet kan vara, men ocks\u00e5 p\u00e5 ett humoristiskt s\u00e4tt v\u00e4ver in de bra delarna. Sk\u00e4mtsam och allvarlig sprudlar filmen av sammanh\u00e5llen periferidrama. <\/p>\n

I n\u00e5gra fragmentariska impressionistiska nedslag i en f\u00f6rest\u00e4lld framtid \u00e4r allting fint: goda betyg efter avklarad skola, intagen till kulturskola i USA som \u00f6nskat och efter n\u00e5gra \u00e5r ha hittat en kvinna att \u00e4lska (till skillnad fr\u00e5n Xaviers tidigare filmer \u00e4r homosexualitet inget avg\u00f6rande tema h\u00e4r) och gift sig med henne. Det \u00e4r lika mycket ett \u00f6nsket\u00e4nkande som v\u00e4lgrundade argument f\u00f6r att s\u00f6ka den hj\u00e4lpen som erbjuds – \u00e4ven om det orsaker konflikt mellan modern, sonen och v\u00e5rden. En ohelig treenighet uppst\u00e5r. Alla tycks f\u00f6rlora p\u00e5 det till en b\u00f6rjan. Och precis som genomg\u00e5ende under filmen s\u00e5 avslutas filmen med en kommersiell radiohit fr\u00e5n en n\u00e4ra samtid snarare \u00e4n gamla p\u00e4rlor som i tidigare filmer – Lana del Rays Young and beutiful – som i sin kontext blir ett anthem f\u00f6r en slutgiltig frig\u00f6relse. \u00c4nd\u00e5 l\u00e4mnas slutet \u00f6ppet f\u00f6r tolkning, i sann konstfilmsanda. Auteur-diskussionen l\u00e4r forts\u00e4tta, det med all r\u00e4tta: tema, st\u00e4mningar och inramningar har skiftat s\u00e5 otroligt mellan filmerna, men \u00e4nd\u00e5 varit s\u00e5 genomg\u00e5ende och sj\u00e4lvklara s\u00e5 det k\u00e4nns som magi.<\/p>\n