{"id":89033,"date":"2014-11-10T12:24:25","date_gmt":"2014-11-10T10:24:25","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=89033"},"modified":"2014-12-05T11:08:53","modified_gmt":"2014-12-05T09:08:53","slug":"skivrecension-ariel-pink-pom-pom-2","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=89033","title":{"rendered":"Skivrecension: Ariel Pink – pom pom"},"content":{"rendered":"

\"pompom\"<\/a><\/p>\n

Artist: Ariel Pink<\/strong>
\n Titel: pom pom<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

Den h\u00e4r g\u00e5ngen har den Los Angeles-baserade l\u00e5tskrivaren\u00a0droppat sitt\u00a0Haunted Graffiti,\u00a0pom pom<\/em> sl\u00e4pper han enbart som\u00a0Ariel Pink, men det \u00e4r inte ett soloalbum. ”I just want to point out that most records\u00a0by solo artists aren’t the work of one guy,” ber\u00e4ttade han i en radiointervju. Ser han\u00a0det som en nystart? ”It’s a new confusion of sorts”.<\/p>\n

Det \u00e4r enkelt att dra\u00a0paralleller till\u00a0en filmregiss\u00f6r som spelat in sina f\u00f6rsta filmer med begr\u00e4nsad utrustning i sitt eget hem f\u00f6r att sakteligen g\u00e5 \u00f6ver till att g\u00f6ra allt st\u00f6rre Hollywood-produktioner. Ariel Pink, eller Ariel Rosenberg som han egentligen heter, har l\u00e4mnat heminspelningarna fr\u00e5n sina tidigaste album bakom sig. 4AD-debuten med Before Today<\/em> fr\u00e5n 2010 och efterf\u00f6ljande Mature Theme<\/em>s fr\u00e5n 2012 spelades b\u00e5da in i studio, men pom pom<\/em> \u00e4r Ariel Pinks mest v\u00e4lproducerade album hittills. Men oroa er inte, mannen bakom\u00a0Schnitzel Boogie<\/em> har inte g\u00e5tt och blivit mjuk. Det finns gott om tokigheter \u00e4ven denna g\u00e5ng. Eller vad s\u00e4gs om l\u00e5ttitlar som Dinosaur Carebears<\/em>, Sexual Athletics<\/em> och Exile on Frog Street<\/em>? Det \u00e4r lika utflippat som det l\u00e5ter.<\/p>\n

\u00d6ppningen med Plastic Raincoats in\u00a0the Pig Parade <\/em>l\u00e5ter som n\u00e5got h\u00e4mtat ur mupparna,\u00a0White Freckles<\/em> har n\u00e5gra medryckande tempo\u00e4ndringar och ett intro som f\u00f6r tankarna till Beat It<\/em>, och i\u00a0Four Shadows<\/em> sjunger han med sin mest teatraliska r\u00f6st \u00f6ver vad som f\u00e5r kallas en ariel-pinksk version av doom metal. Och d\u00e5 har vi bara kommit tre l\u00e5tar in p\u00e5 albumet.\u00a0pom pom<\/em> \u00e4r ett sjutton sp\u00e5r l\u00e5ngt dubbelalbum, lika spretigt som det \u00e4r id\u00e9rikt, ett virrvarr av stilar, ofta hoppas det mellan flera genrer i en och samma l\u00e5t.\u00a0Lipstick<\/em> och Not Enough Violence<\/em> kompletterar varandra med st\u00e4mningsfulla panfl\u00f6jter och new wave-doftande noir-ljudbilder.\u00a0Put Your Number in My Phone<\/em> \u00e4r det h\u00e4r albumets motsvarighet till\u00a0Only in My Dreams<\/em>;\u00a0en l\u00e5t\u00a0som visar att Ariel n\u00e4r han fokuserar \u00e4ven kan leverera uppriktiga popl\u00e5tar. I Picture Me Gone<\/em>, med textraden ”Let’s make a toast to glory days when you were 8 and I was only 41 \/ I dedicate this selfie to the little guy who will outlast me when I’m done”, avhandlas \u00f6ver sv\u00e4vande synthar\u00a0bland annat vad som h\u00e4nder n\u00e4r gamla goda fotoalbum ers\u00e4tts av\u00a0iPhone-bilder samlade i ett iCloud-bibliotek. Och funkiga albumh\u00f6jdpunkten\u00a0Black Ballerina,<\/em>\u00a0en l\u00e5t av lite mer underlig karakt\u00e4r,\u00a0handlar om en farfar som tar med sitt barnbarn till den b\u00e4sta strippklubben i LA.<\/p>\n

Vissa l\u00e5tar, typ Goth Bomb<\/em>, kan visserligen k\u00e4nnas lite \u00f6verfl\u00f6diga, och med sin l\u00e4ngd p\u00e5 69 minuter kan det vara sv\u00e5rt att str\u00e4cklyssna sig igenom hela albumet, fast det kan knappast anklagas f\u00f6r att inneh\u00e5lla en trist sekund.\u00a0pom pom<\/em> \u00e4r lika delar genialiskt, absurt och fyllt av l\u00e5g humor.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Lipstick, Black Ballerina, Picture Me Gone<\/p>\n