{"id":88928,"date":"2014-11-04T01:58:56","date_gmt":"2014-11-03T23:58:56","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=88928"},"modified":"2014-11-04T12:58:39","modified_gmt":"2014-11-04T10:58:39","slug":"cat-power-pa-gota-lejon","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=88928","title":{"rendered":"Cat Power p\u00e5 G\u00f6ta Lejon"},"content":{"rendered":"

\"catpower\"<\/a><\/p>\n

Cat Power, G\u00f6ta Lejon<\/strong>
\n3 november 2014<\/em>
\nBetyg: 4<\/p>\n

Senast Cat Power, eller Chan Marshall som hon egentligen heter, spelade i Sverige var p\u00e5 Way Out West f\u00f6rra sommaren. D\u00e5 var hon\u00a0uppbackad av ett band och det\u00a0handlade\u00a0till stor del om senaste, Philippe Zdar-producerade och elektroniskt doftande albumet Sun<\/em>. Nu \u00e5terv\u00e4nde den 42-\u00e5riga, gravida s\u00e5ngerskan till G\u00f6ta Lejon i Stockholm f\u00f6r en solokonsert d\u00e4r material plockades fr\u00e5n hela karri\u00e4ren (hon har en lista p\u00e5\u00a036 l\u00e5tar hon kan spela, och ytterligare en lista p\u00e5 30-40 l\u00e5tar hon inte kan eller inte vill spela).<\/p>\n

Spelningen str\u00e4cker sig \u00f6ver mer \u00e4n tv\u00e5 timmar och \u00e4r\u00a0full av felspel\u00a0— men den \u00e4r ocks\u00e5 helt of\u00f6rgl\u00f6mlig. Hon ber genomg\u00e5ende om urs\u00e4kt. ”Sorry” hit och ”sorry” dit.\u00a0Att hon avbryter l\u00e5tar mitt i f\u00f6r att hon r\u00e5kar spela fel\u00a0och k\u00e4nner att hon beh\u00f6ver\u00a0urs\u00e4kta sig sj\u00e4lv\u00a0skulle kunna ses som\u00a0ett st\u00f6rningsmoment. I teorin k\u00e4nns det ju rent av frustrerande, speciellt n\u00e4r\u00a0det h\u00e4nder s\u00e5pass ofta, men faktum \u00e4r att det n\u00e4stan f\u00e5r motsatt effekt; du sugs in i musiken, sitter som p\u00e5 n\u00e5lar och lyssnar \u00e4nnu mer uppm\u00e4rksamt. Det bjuds p\u00e5 ett virrvarr av intryck. N\u00e4r det \u00e4r som b\u00e4st, som n\u00e4r hon sitter bakom flygeln och allt klickar under l\u00e5tar som\u00a0Names\u00a0<\/em>och I Don’t Blame You<\/em>, \u00e4r det magiskt. N\u00e4r hon sl\u00e4nger in textrader fr\u00e5n The Cures Just Like Heaven<\/em> eller under Sea of Love<\/em> f\u00f6rs\u00f6ker f\u00e5 publiken att sjunga f\u00f6r henne ist\u00e4llet k\u00e4nns det spontant\u00a0—\u00a0n\u00e4stan nerv\u00f6st — men det blir aldrig tr\u00e5kigt. Och trots att l\u00e5tarna ofta glider in i varandra och framf\u00f6rs i ungef\u00e4r samma l\u00e4gen\u00a0k\u00e4nns spelningen betydligt kortare \u00e4n sina mer \u00e4n tv\u00e5 timmar. Det \u00e4r en intim och of\u00f6rgl\u00f6mlig spelning fr\u00e5n en ober\u00e4knelig artist.<\/p>\n