{"id":88153,"date":"2014-10-10T15:03:20","date_gmt":"2014-10-10T13:03:20","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=88153"},"modified":"2014-10-25T09:50:23","modified_gmt":"2014-10-25T07:50:23","slug":"skivrecension-foxygen-and-star-power","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=88153","title":{"rendered":"Skivrecension: Foxygen – … And Star Power"},"content":{"rendered":"

\"jag252.11298\"<\/a><\/p>\n

Artist: Foxygen
\nTitel: …And Star Power
\nBetyg: 3<\/strong><\/p>\n

Ryktet om konceptalbumets d\u00f6d \u00e4r betydligt \u00f6verdrivet. Med detta sagt, tro nu inte att vi ska f\u00e5 se en ny boom i genren. Trots allt lever vi i digital\u00e5ldern, d\u00e4r musik konsumeras med ljusets hastighet och gl\u00f6ms bort igen med densamma. Men desto st\u00f6rre chans att de album vi f\u00e5r h\u00f6ra och uppt\u00e4cka, som …And Star Power<\/em>, kommer att bli ih\u00e5gkomna.<\/p>\n

F\u00f6r ett och ett halvt \u00e5r sedan gav Foxygen, med Sam France och Jonathan Rado i spetsen, ut den hyllade We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic<\/em>. Efter det f\u00f6rvandlades bandet till en dokus\u00e5pa: Sam Frances ober\u00e4kneliga scenpersonlighet som slutade med ett brutet ben i Minneapolis, os\u00e4mja mellan Rado och France, beskyllningarna av turn\u00e9medlemmen (och Frances flickv\u00e4n) Elizabeth Fey att vara en Yoko Ono. Rado och trummisen Shaun Fleming skiftade fokus till varsitt soloalbum. F\u00f6ga trodde vi att Foxygen n\u00e5gonsin skulle g\u00f6ra musik igen. I viss m\u00e5n fick vi r\u00e4tt i det. F\u00f6r en stor del av …And Star Power<\/em> skulle av m\u00e5nga inte betecknas som musik, utan snarare som kosmiska st\u00f6rningar eller n\u00e5t.<\/p>\n

F\u00f6r ett antal \u00e5r sedan k\u00f6pte jag Todd Rundgrens A Wizard, A True Star<\/em> som lovordats av f\u00f6rst\u00e5sigp\u00e5are genom historien. F\u00f6rst f\u00f6rstod jag ingenting. Sedan f\u00f6rstod jag att man inte ska f\u00f6rst\u00e5 s\u00e5 j\u00e4dra mycket, bara k\u00e4nna efter om man tycker det man h\u00f6r \u00e4r intressant eller inte. Lite som med …And Star Power<\/em>, som j\u00e4mf\u00f6rs med Rundgrens album. Meningen \u00e4r inte att man ska greppa saker och ting, utan l\u00e5ta sig underh\u00e5llas p\u00e5 Foxygens villkor, sedan \u00e4r det upp till var och en om s\u00e5 blir fallet. Jag t\u00e4nker inte lovorda …And Star Power<\/em>, f\u00f6r valda delar av albumet stryker jag direkt. Andra delar v\u00e4ljer jag d\u00e4remot att njuta till fullo av, f\u00f6r i sina b\u00e4sta stunder h\u00e4vdar den h\u00e4r skivan att neo-psykedelia en g\u00e5ng h\u00e4rskade p\u00e5 jorden, att The Olivia Tremor Control och Elephant 6-kolletivet var kungahus, och att radiohits inte n\u00f6dv\u00e4ndigtvis gick att sjunga med i.<\/p>\n

Minns ni vad Radiohead gjorde efter dundersucc\u00e9n med OK Computer<\/em>? De kunde bara ha anv\u00e4nt samma framg\u00e5ngsrecept inf\u00f6r uppf\u00f6ljaren, men ist\u00e4llet gav de ut Kid A<\/em>, och alla stod vi runt h\u00f6gtalarna och s\u00e5g ut som f\u00e5gelholkar. F\u00f6rfattaren Nick Hornby betraktade Kid A<\/em> som ”kommersiellt sj\u00e4lvmord”. Men albumet visade inte bara att Radiohead v\u00e4grade spela efter n\u00e5gon annans taktpinne, utan ocks\u00e5 att man var kapabla att utveckla sin musik och, icke desto mindre, folk som lyssnade p\u00e5 den.<\/p>\n

Med …And Star Power<\/em> utmanar och uppmanar Foxygen dig att utvecklas tillsammans med dem. En m\u00f6jlighet du inte b\u00f6r f\u00f6rsitta, vad du \u00e4n f\u00e5r ut av den.<\/p>\n