{"id":87618,"date":"2014-09-19T13:23:24","date_gmt":"2014-09-19T11:23:24","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=87618"},"modified":"2014-10-15T10:32:20","modified_gmt":"2014-10-15T08:32:20","slug":"skivrecension-mapei-hey-hey","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=87618","title":{"rendered":"Skivrecension: Mapei – Hey Hey"},"content":{"rendered":"

\"mapei\"<\/a><\/p>\n

Artist: Mapei
\nTitel: Hey Hey
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

Med l\u00e5nga mellanrum har Mapei bara sl\u00e4ppt n\u00e5gra singlar, en EP, varit involverad i n\u00e5gra uppm\u00e4rksammade samarbeten och blivit hajpad i Stockholms klubbv\u00e4rld. Hon var helt ok\u00e4nd f\u00f6r undertecknad n\u00e4r jag hade f\u00f6rm\u00e5nen att uppt\u00e4cka hennes storhet p\u00e5 Way Out West, vilket renderade i h\u00f6gsta betyg. Med hennes f\u00f6rsta full\u00e4ngdare \u00e4r det mer komplicerat. Efter att ha lyssnat igenom detta stj\u00e4rnskotts debutalbum, vill jag rikta en uppmaning till kvinnan med den otroliga potentialen: byt producent! Magnus Lideh\u00e4ll ska visserligen ha vaskat fram hits \u00e5t Britney, Kylie och Kate. Och tillsammans med Mapei har han f\u00e5tt till ett g\u00e4ng ytterst funktionella m\u00e5ngsidiga l\u00e5tar som \u00e4r minst sagt medryckande. I studion har man laborerat med olika stilar och struktur, tempon och taktarter. Men som v\u00e4ntat h\u00e5ller inte hela materialet och produktionen lider av att vara \u00f6verlastad. Lekfullheten ger ett alltf\u00f6r splittrat intryck. Vad v\u00e4rre \u00e4r, den unika egenarten hos Mapei kommer helt bort i n\u00e5gra utfyllnadssp\u00e5r.<\/p>\n

Jacqueline Cummings har med en mamma fr\u00e5n Liberia tv\u00e5 kulturer i sig, \u00e4r uppv\u00e4xt i Rhode Island och Tumba. Hon har utsatts f\u00f6r rasism, har rest mycket och enligt egen utsago v\u00e4ntat in musiken som finns i henne. P\u00e5 Hey Hey<\/em> \u00e4r intrycken ihopsamlade likt en sm\u00e4ltdegel. Men jag saknar \u00f6verlag ett sound med mjukt gungande elbas, cymbaler samt en bl\u00e5ssektion. P\u00e5 m\u00e5nga st\u00e4llen dr\u00e4nker produktionen, ist\u00e4llet f\u00f6r att framh\u00e4va en fantastisk artist. \u00c4r l\u00e5ngt ifr\u00e5n tillr\u00e4ckligt med klatschig trumprogrammering, theremin i n\u00e5gra kompositioner och ett snyggt pianointro. Albumet hade tj\u00e4nat p\u00e5 att mer renodlas, n\u00e5gra svaga l\u00e5tar skulle ha utg\u00e5tt f\u00f6r att l\u00e5ta mer lyckade f\u00e5 str\u00e4cka ut. Dumt nog \u00e4r alla sp\u00e5r ungef\u00e4r lika l\u00e5nga.<\/p>\n

Plastiga l\u00e5tar som Come On Baby<\/em> j\u00e4mte Believe<\/em> p\u00e5minner om f\u00f6rs\u00f6k till slagd\u00e4ngor som Britney Spears skulle ha ratat. Step It Up<\/em> k\u00e4nns m\u00e4rkligt r\u00f6jig med distat gitarrljud medan avslutande Baby It’s You<\/em> \u00e4r en ganska meningsl\u00f6s cover p\u00e5 Shirelles fr\u00e5n 60-talet. Men min svaga 4:a motiveras av ett knippe fulltr\u00e4ffar, varav de inledande tre kompositionerna \u00e4r klockrena. Vidare kan What’s in It for Me<\/em> och fantastiska Things You Know Nothing About<\/em> klassas som kaxiga dansgolvsr\u00f6kare. Som v\u00e4lg\u00f6rande kontrast finns de snygga vokalarrangemangen p\u00e5 Keep It Cool<\/em> j\u00e4mte As I<\/em>. Sistn\u00e4mnda l\u00e5t associerar jag till Randy Crawford omgiven av Quincy Jones. N\u00e5gra beklagar nog att Mapei valt att premiera s\u00e5ng p\u00e5 bekostnad av rapp. Jag som \u00e4r f\u00f6rtjust i hennes sv\u00e4vande r\u00f6st som hela tiden lyckas f\u00f6rmedla passion, har inget emot skifte av uttryck. Men eftersom albumet \u00e4r alltf\u00f6r oj\u00e4mt f\u00f6redrar jag ist\u00e4llet att lyssna p\u00e5 ovan n\u00e4mnda enskilda topprestationer.<\/p>\n

Text: Mats Hallberg<\/strong><\/p>\n