{"id":87480,"date":"2014-09-15T10:41:12","date_gmt":"2014-09-15T08:41:12","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=87480"},"modified":"2014-10-07T13:47:09","modified_gmt":"2014-10-07T11:47:09","slug":"skivrecension-ryan-adams-ryan-adams","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=87480","title":{"rendered":"Skivrecension: Ryan Adams – Ryan Adams"},"content":{"rendered":"

\"ryanadams\"<\/a><\/p>\n

Artist: Ryan Adams<\/strong>
\n Titel: Ryan Adams<\/strong>
\n Betyg: 3<\/strong><\/p>\n

Ingen av oss som f\u00f6ljt Ryan Adams sedan dagarna i Whiskeytown<\/em> blev ett dugg f\u00f6rv\u00e5nade n\u00e4r han bara ett par veckor f\u00f6re releasen av sitt nya soloalbum sl\u00e4ngde ut ytterligare ett helt album, 1984<\/em>, med korta, \u00f6siga l\u00e5tar som kysste t\u00e5rna p\u00e5 80-talets alternativrock i Minneapolis\/St. Paul. Bara s\u00e5d\u00e4r. \u00c4nnu mindre f\u00f6rv\u00e5nade \u00e4r vi \u00f6ver att han spelade in ytterligare ett helt album med Ashes & Fire<\/em>-producenten Glyn Johns bara f\u00f6r att d\u00e4refter skrota hela rasket. Det \u00e4r ju inte s\u00e5 att det aldrig h\u00e4nt f\u00f6rut.<\/p>\n

Adams sj\u00e4lvbetitlade album, hans fjortonde, \u00e4r ingen g\u00f6r-det-sj\u00e4lv-historia, men det \u00e4r gjort p\u00e5 hans egna villkor i hans egen studio, en f\u00f6ljd av att han ans\u00e5g det skrotade Johns-albumet vara f\u00f6r lite st\u00e4mplat av hans eget sigill. Och visst b\u00e4r musiken Adams sigill. Det b\u00e4r ocks\u00e5 en hel del andras sigill: Paul Westerberg, U2, Bruce Springsteen kring Nebraska<\/em>, FM-rock och — m\u00e5 han br\u00e4nna mitt namn i helvetet f\u00f6r detta — Bryan Adams. F\u00f6r det genuina vemodet och k\u00e4nslorna utanp\u00e5 jeansjackekragen saknas, inte som p\u00e5 Strangers Almanac<\/em> eller Heartbreaker<\/em>, d\u00e4r texterna ber\u00e4ttade saker som var, om inte sj\u00e4lvupplevda s\u00e5 \u00e5tminstone k\u00e4nnbara. H\u00e4r famlar han runt lite utan att hitta n\u00e5gon riktig led att f\u00f6lja.<\/p>\n

Ryan Adams \u00e4r tvekl\u00f6st en av de musiker som \u00e4r allra intressantast att f\u00f6lja; nyckfull, trulig, envis, genial. Hans karri\u00e4rs oomtvistade toppar matchas av likaledes omotiverade dalar. My Wrecking Ball<\/em> och Gimme Something Good<\/em> plus ett par sp\u00e5r till \u00e4r starka, helt enligt Adams-mallen. Men f\u00f6r alla dess kvaliteter \u00e4r det dock f\u00e5 saker med det h\u00e4r albumet som reser sig upp och g\u00f6r segertecknet, lika lite som det sitter med ansiktet begravt i h\u00e4nderna. D\u00e4rf\u00f6r \u00e4r det n\u00e4stan s\u00e5 att man hellre v\u00e4nder sig till 1984<\/em>, om s\u00e5 enbart f\u00f6r den befriande k\u00e4nslan av kravl\u00f6shet, spontanitet och att det s\u00e4ger mer \u00e4n intet.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: My Wrecking Ball, Gimme Something Good, Kim<\/p>\n

Text: Tommy Juto<\/strong><\/p>\n