{"id":87380,"date":"2014-09-12T10:10:48","date_gmt":"2014-09-12T08:10:48","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=87380"},"modified":"2014-10-07T13:46:41","modified_gmt":"2014-10-07T11:46:41","slug":"skivrecension-the-growlers-chinese-fountain","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=87380","title":{"rendered":"Skivrecension: The Growlers – Chinese Fountain"},"content":{"rendered":"

\"growlers\"<\/a><\/p>\n

Artist: The Growlers
\nTitel: Chinese Fountain
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

2013 var ett fantastiskt \u00e5r f\u00f6r The Growlers. F\u00f6rst sl\u00e4ppte man Hung at Heart<\/em>, sedan f\u00f6ljde man upp den med Gilded Pleasures<\/em>. B\u00e5da skivorna var b\u00e4ttre \u00e4n n\u00e5got The Growlers gjort f\u00f6rut. B\u00e4ttre l\u00e5tar, snyggare s\u00e5ng, intressantare melodier — allt var helt enkelt b\u00e4ttre. B\u00e5de Hung at Heart<\/em> och Gilded Pleasures<\/em> l\u00e4t ungef\u00e4r som The Growlers gjort \u00e4nda sedan starten. Musik med r\u00f6tterna i sextiotalets psykedeliska garagerock med sm\u00e5 inslag av allt fr\u00e5n americana till surfrock. En sorts sm\u00e5flummig slackerrock framf\u00f6rd i det halvlugna tempo som The Growlers n\u00e4stan alltid fastnar i. Den enda egentligen skillnaden var, som sagt, att det l\u00e4t b\u00e4ttre.<\/p>\n

F\u00f6rv\u00e4ntningar kan verkligen f\u00f6rst\u00f6ra saker ibland. Att The Growlers sl\u00e4ppt sina tv\u00e5 b\u00e4sta skivor 2013 fick mig att tro att deras n\u00e4sta sl\u00e4pp skulle vara minst lika bra, om inte b\u00e4ttre. S\u00e5 blev det inte. J\u00e4mf\u00f6rt med sina tv\u00e5 senaste skivor \u00e4r Chinese Fountain<\/em> en besvikelse. Det \u00e4r inte en d\u00e5lig skiva, men inte heller n\u00e5got m\u00e4sterverk (vilket var vad jag f\u00f6rv\u00e4ntat mig). The Growlers har bytt riktning, bytt stil, mer tydligt nu \u00e4n mellan n\u00e5gon av sina andra skivor. H\u00e4r finns en medveten dragning \u00e5t poph\u00e5llet: ett sn\u00e4llare och renare ljud, tightare produktion, mer polerad s\u00e5ng. Det k\u00e4nns lite tr\u00e5kigt, lite on\u00f6digt. Musikaliskt har man ocks\u00e5 gjort ett stilbyte, man har tonat ner americana- och surfrocksinfluenserna. P\u00e5 flera sp\u00e5r \u00e4r reggae en tydlig influens, med skankande gitarrer och bubblande orglar, vilket fungerar ov\u00e4ntat bra. Disco-utflykten i titelsp\u00e5ret k\u00e4nns inte riktigt lika logiskt, men The Growlers f\u00e5r det att funka.<\/p>\n

Trots min besvikelse s\u00e5 m\u00e5ste jag \u00e4nd\u00e5 erk\u00e4nna att Chinese Fountain<\/em> \u00e4r en riktigt bra skiva. Det \u00e4r trots allt fortfarande The Growlers. H\u00e4r finns alla komponenter som g\u00f6r bandet bra — Brooks Nielsens speciella r\u00f6st, gitarrernas snygga melodier, l\u00e5tarna som fastnar l\u00e4tt — bara inte i samma koncentration som p\u00e5 skivorna man sl\u00e4ppte f\u00f6rra \u00e5ret. Och det \u00e4r antagligen just det som g\u00f6r att jag inte \u00e4lskar Chinese Fountain<\/em> f\u00f6r hur bra skivan \u00e4n \u00e4r s\u00e5 kan den inte leva upp till mina f\u00f6rv\u00e4ntningar.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Going Gets Tuff, Big Toe<\/p>\n