{"id":86623,"date":"2014-08-25T11:15:40","date_gmt":"2014-08-25T09:15:40","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=86623"},"modified":"2014-09-12T07:53:59","modified_gmt":"2014-09-12T05:53:59","slug":"skivrecension-cymbals-eat-guitars-lose","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=86623","title":{"rendered":"Skivrecension: Cymbals Eat Guitars – Lose"},"content":{"rendered":"

\"cymbals\"<\/a><\/p>\n

Artist: Cymbals Eat Guitars
\nTitel: Lose
\nBetyg: 3<\/strong><\/p>\n

Tredje g\u00e5ngen gillt f\u00f6r Staten Island-kvartetten. Det har alltid varit enkelt att l\u00e5ta sig ryckas med n\u00e4r Cymbals Eat Guitars v\u00e4l s\u00e4tter ig\u00e5ng. N\u00e5gra nanosekunder in i\u00a0\u2026 And the Hazy Sea<\/em>, det lysande \u00f6ppningssp\u00e5ret fr\u00e5n deras\u00a0fem \u00e5r gamla debutalbum Why There Are Mountains<\/em>, s\u00e5 var man liksom fast. Sprudlande energi och dynamiska v\u00e4xlingar\u00a0f\u00f6revigat p\u00e5 skiva. ”I think in retrospect what people really liked about Mountains was the accidental pop moments” ber\u00e4ttar frontmannen Joseph D’Agostino i en intervju med Wondering Sound<\/a>.<\/p>\n

Om det \u00e4r n\u00e5got man skulle kunna anm\u00e4rka p\u00e5 s\u00e5 \u00e4r det v\u00e4l att det p\u00e5 Lose<\/em> — deras\u00a0tredjegiv\u00a0— egentligen inte h\u00e4nt alltf\u00f6r mycket. De forts\u00e4tter p\u00e5 samma (f\u00f6rvisso vinnande) koncept som lades fram redan f\u00f6r fem \u00e5r och tv\u00e5 album sedan: lo-fi\u00a0med power pop-melodier som inte s\u00e4llan f\u00f6r tankarna till 90-talet, dock \u00e4r det mindre hoppande mellan olika partier, liksom en tydligare (kanske inte lika accidental<\/em>?) popinramning den h\u00e4r g\u00e5ngen. Halva albumet utg\u00f6rs egentligen av\u00a0h\u00f6jdpunkter: atmosf\u00e4riska, svepande \u00f6ppningssp\u00e5ret\u00a0Jackson<\/em>;\u00a0Warning,<\/em>\u00a0som bland annat inneh\u00e5ller den briljanta\u00a0textraden ”you’re looking mighty ghostly just like Bowie on Soul Train”; XR,<\/em> som med sitt inslag av munspel osar irl\u00e4ndsk pubvisa; uts\u00f6kt Pavement-doftande\u00a0Child Bride<\/em>; och inte minst\u00a0Chambers<\/em>\u00a0som med sina metalliska basg\u00e5ngar, new wave-synthar och catchy melodier p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt f\u00f6r tankarna till ett ljudlandskap d\u00e4r The Cure m\u00f6ter Bruce Springsteen. Vetskapen att albumet dessutom h\u00e4mtar inspiration\u00a0fr\u00e5n D’Agostinos\u00a0b\u00e4sta v\u00e4n Benjamin Highs alltf\u00f6r tidiga bortg\u00e5ng\u00a0bidrar med djup; bortkastad ungdom \u00e4r ett tema som genomsyrar Lose<\/em>.<\/p>\n

Precis som i fallet med bandets tv\u00e5 f\u00f6reg\u00e5ende album\u00a0sv\u00e4var betyget p\u00e5 Lose<\/em> n\u00e5gonstans i gr\u00e4nslandet mellan en stark tre och en fyra. Cymbals Eat Guitars har under ett halvt decennium varit oerh\u00f6rd konsekventa i sitt hantverk, kanske \u00e4r det \u00e4ntligen dags att de f\u00e5r det genombrott de f\u00f6rtj\u00e4nar.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Warning, Child Bride, Chambers<\/p>\n