{"id":86526,"date":"2014-08-16T08:34:49","date_gmt":"2014-08-16T06:34:49","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=86526"},"modified":"2014-08-28T07:00:02","modified_gmt":"2014-08-28T05:00:02","slug":"hostsonaten-en-forestallning-om-ord-och-musik","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=86526","title":{"rendered":"H\u00f6stsonaten – En f\u00f6rest\u00e4llning om ord och musik"},"content":{"rendered":"

\"Hostsonaten3\"<\/a><\/p>\n

H\u00f6stsonaten<\/a>
\nAv Ingmar Bergman
\nStockholms stadsteater, Klarascenen
\nPremi\u00e4r 15 augusti 2014\u00a0<\/p>\n

Regiss\u00f6ren \u00c5sa Melldahl har tagit sig an H\u00f6stsonaten, Ingmar Bergmans film fr\u00e5n 1978, p\u00e5 Stadsteaterns Klarascen. Det \u00e4r ett finst\u00e4mt kammarspel med sparsmakad men effektiv dekor. Pj\u00e4sen utspelar sig i pr\u00e4stg\u00e5rdens vardagsrum, d\u00e4r finns en soffa, en bokhylla och en trappa upp till \u00f6verv\u00e5ningen, en flygel och ett piano rullas in en bit in i handlingen.<\/p>\n

Charlotte \u00e4r en framg\u00e5ngsrik konsertpianist, som f\u00f6rsummat sina b\u00e5da d\u00f6ttrar i sin karri\u00e4rstr\u00e4van. Den ena dottern, Helena (Rakel W\u00e4rml\u00e4nder) \u00e4r handikappad efter en sjukdom och modern tror att hon \u00e4r kvar p\u00e5 sjukhemmet d\u00e4r hon placerat henne n\u00e4r hon reste. Men Eva, den andra dottern har, modern ovetande, tagit hem Helena till sig och sin man Viktor (Christer Fant). De har f\u00f6rlorat sitt enda barn genom en drunkningsolycka. Charlotte har inte tr\u00e4ffat sina d\u00f6ttrar p\u00e5 sju \u00e5r och Eva skriver ett brev och bjuder hem henne. Hon hoppas p\u00e5 att kunna uppr\u00e4tta en relation mellan sig och modern och systern, vilket ska visa sig vara sv\u00e5rt. Modern g\u00f6r entr\u00e9 som p\u00e5 en konsertscen och f\u00f6rv\u00e4ntar sig beundran, som hon \u00e4r van vid. F\u00f6rsta konflikten uppst\u00e5r redan i b\u00f6rjan av pj\u00e4sen n\u00e4r det ber\u00f6m som Eva hoppas p\u00e5 d\u00e5 hon visar upp sitt pianospel, uteblir och Charlotte inte kan motst\u00e5 frestelsen att sj\u00e4lv f\u00f6revisa hur stycket ska framf\u00f6ras och tolkas.<\/p>\n

Under \u00e5ren som g\u00e5tt sedan filmen gick har moders- och kvinnorollen genomg\u00e5tt betydande f\u00f6r\u00e4ndringar i v\u00e5rt samh\u00e4lle. I Bergmans film hade jag redan fr\u00e5n b\u00f6rjan en negativ attityd till Charlotte, som spelades av Ingrid Bergman, jag tyckte hon var en h\u00e5rd och ok\u00e4nslig person, som bara t\u00e4nkte p\u00e5 sig sj\u00e4lv. I Gunilla R\u00f6\u00f6rs tappning har hon en betydligt mjukare framtoning och framf\u00f6r allt mer humoristisk. Samtidigt ger Kirsti Stub\u00f8s Eva ett starkare intryck \u00e4n Liv Ullmans Eva. Charlotte har starka skuldk\u00e4nslor gentemot sina barn, vilket framg\u00e5r tydligt i en typiskt \u201dBergmansk\u201d sekvens d\u00e4r Helena i slingrar sig i ett kv\u00e4vande grepp runt moderns kropp i en fasansfull mardr\u00f6m.<\/p>\n

\u00c4ven i stadsteaterns upps\u00e4ttning \u00e4r bristen p\u00e5 kommunikation ett b\u00e4rande tema och kontakten mellan m\u00e4nniskorna k\u00e4nns obefintlig. I f\u00f6rsta akten \u00e4r Charlotte kraftfullare och h\u00f6gljuddare, i den andra krymper hon ihop inf\u00f6r dotterns anklagelser och har sv\u00e5rt att v\u00e4rja sig. Charlotte som blivit ensam efter makens d\u00f6d verkar l\u00e4ngta efter ett hem och en tillh\u00f6righet medan Eva vill konfrontera modern f\u00f6r att bli fri fr\u00e5n sina tv\u00e5ngstankar. Men konfrontationen blir starkare \u00e4n hon ber\u00e4knat p\u00e5 grund av att vinet som hon druckit f\u00f6rdunklat omd\u00f6met. I st\u00e4llet f\u00f6r f\u00f6rsoning blir det uppbrott och Charlotte ger sig hastigt av. Den som s\u00f6rjer henne mest \u00e4r den handikappade och ordl\u00f6sa dottern Helena. <\/p>\n

Varf\u00f6r kan vi inte bara ta hand om varandra och vara sn\u00e4lla och omt\u00e4nksamma? Vad \u00e4r det som hindrar oss?
\nDen klassiska musiken som spelas i f\u00f6rest\u00e4llningen, av Chopin, Beethoven, Bach, Bartok och Scriabin hj\u00e4lper oss att f\u00f6rst\u00e5 k\u00e4nslorna bakom orden.
\nText: Vivian Gustin<\/strong><\/p>\n

MEDVERKANDE: <\/strong>
\nChrister Fant
\nKirsti Stub\u00f8
\nGunilla R\u00f6\u00f6r
\nRakel W\u00e4rml\u00e4nder<\/p>\n

PRODUKTION:<\/strong>
\nAv\tIngmar Bergman
\nRegi\t\u00c5sa Melldahl
\nScenografi\tLars \u00d6stbergh
\nKostym\tAnnsofi Nyberg
\nLjus\tSutoda
\nMask\tJohanna Ruben
\nFoto: Petra Hellberg<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

H\u00f6stsonaten Av Ingmar Bergman Stockholms stadsteater, Klarascenen Premi\u00e4r 15 augusti 2014\u00a0 Regiss\u00f6ren \u00c5sa Melldahl har tagit sig an H\u00f6stsonaten, Ingmar Bergmans film fr\u00e5n 1978, p\u00e5 Stadsteaterns Klarascen. Det \u00e4r ett finst\u00e4mt kammarspel med sparsmakad men effektiv dekor. Pj\u00e4sen utspelar sig i pr\u00e4stg\u00e5rdens vardagsrum, d\u00e4r finns en soffa, en bokhylla och en trappa upp till \u00f6verv\u00e5ningen, […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,30,31],"tags":[11262,2485,4955,12289],"class_list":["post-86526","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teater","category-teaterrecension","tag-hostsonaten","tag-ingmar-bergman","tag-scenkonst","tag-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/86526","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=86526"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/86526\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":86541,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/86526\/revisions\/86541"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=86526"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=86526"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=86526"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}