{"id":85750,"date":"2014-08-01T19:58:32","date_gmt":"2014-08-01T17:58:32","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=85750"},"modified":"2014-08-16T12:42:48","modified_gmt":"2014-08-16T10:42:48","slug":"filmrecension-frank","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=85750","title":{"rendered":"Filmrecension: Frank"},"content":{"rendered":"

\"frank\"<\/a><\/p>\n

Frank<\/strong>
\nBetyg: 4
\nBiopremi\u00e4r 1 augusti<\/em><\/p>\n

Vad \u00e4r bra sk\u00e5despel? Att gestalta n\u00e5gon f\u00f6r oss ok\u00e4nd person, men att ge illusionen av att vi k\u00e4nner hen. Ansiktsuttryck, kroppsspr\u00e5k och mimik \u00e4r alla viktiga komponenter vid gestaltning. Men om personen inte har n\u00e5gra ansiktsuttryck? Michael Fassbender imponerar som den \u201dansiktsl\u00f6se\u201d Frank, en excentrisk musiker vars huvud t\u00e4cks av ett enormt papier-m\u00e2ch\u00e9-huvud. Han v\u00e4grar att ta av sig det. Trots att vi aldrig ser hans \u00f6gon, ansikte eller minspel f\u00f6rst\u00e5r vi Frank. Eller f\u00f6rst\u00e5r \u00e4r att ta i. Frank \u00e4r en underlig man som handlar efter egna regler. Som s\u00e5ngare i det obskyra electrobandet The Soronprfbs \u00e4r han i st\u00e4ndig jakt efter nya intryck och infallsvinklar. Ljud som en knarrande d\u00f6rr, en forsande vattenkran eller en pinne som faller till marken blir till ljuv musik i Franks \u00f6ron.<\/p>\n

Jon, skickligt spelad av Domhnall Gleeson (Ron i Harry Potter) dr\u00f6mmer om ett liv som l\u00e5tskrivare. Efter ett misslyckat sj\u00e4lvmordsf\u00f6rs\u00f6k av The Soronprfbs keyboardspelare st\u00e5r en plats ledig i bandet. Jon \u00e4r den f\u00f6rste att erbjuda sig sina tj\u00e4nster. Han fascineras av Frank men undrar vem mannen bakom masken \u00e4r. \u00c4r han ett geni, en galning, eller b\u00e5de och?<\/p>\n

Frank<\/em> \u00e4r en annorlunda film om en trasig, f\u00f6rvirrad och s\u00e4rartad man som har sitt eget spr\u00e5k, s\u00e4tt att t\u00e4nka och att g\u00f6ra musik. Rollen Frank baseras l\u00f6st p\u00e5 den kultf\u00f6rklarade musikern Frank Sidebottom som var aktiv under 80-90 talet. Varje g\u00e5ng han skulle g\u00e5 upp p\u00e5 scen tog han p\u00e5 sig ett papier-m\u00e2ch\u00e9-huvud.<\/p>\n

Filmen diskuterar gruppdynamik, k\u00e4ndiskult och identitetsskapande. H\u00e4r finns en stor dos humor. Det \u00e4r skruvat och bisarrt men utan att bli en freakshow. Regiss\u00f6ren Lenny Abrahamson visar stor \u00f6mhet och k\u00e4rlek inf\u00f6r sina karakt\u00e4rer. Dessv\u00e4rre \u00e4r birollerna l\u00f6vtunna. Exempelvis \u00e4r Baraque, den arge kedjer\u00f6kande fransosen, en platt och onyanserad karakt\u00e4r.<\/p>\n

Sk\u00e5despelet imponerar. F\u00f6rutom Fassbender g\u00f6r Maggie Gyllenhaal en bra rolltolkning av den bittra Clara som \u00e4lskar sin Frank men hatar Jon d\u00e5 han tar f\u00f6r mycket av Franks uppm\u00e4rksamhet.<\/p>\n

Frank<\/em> g\u00e5r ov\u00e4ntade v\u00e4gar, undviker moralkakor och f\u00f6ruts\u00e4gbarhet, tar upp viktiga fr\u00e5gor, samtidigt som den \u00e4r rolig och bisarr. F\u00e5 filmer f\u00e5r ihop det pusslet och kommer ut levande p\u00e5 andra sidan. Frank<\/em> lyckas. Trots ih\u00e5ligheter \u00e4r den v\u00e4l v\u00e4rd sin biobiljett. Filmen faller knappast alla i smaken, men vill du se n\u00e5got annorlunda s\u00e5 rekommenderas den varmt.<\/p>\n

Text: Petter Stjernstedt<\/strong><\/p>\n