{"id":84825,"date":"2014-06-29T13:19:23","date_gmt":"2014-06-29T11:19:23","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=84825"},"modified":"2014-06-29T15:20:35","modified_gmt":"2014-06-29T13:20:35","slug":"recension-pearl-jam-pa-friends-arena","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=84825","title":{"rendered":"Recension: Pearl Jam p\u00e5 Friends Arena"},"content":{"rendered":"

\"PJ01\"<\/a><\/p>\n

Pearl Jam, Friends Arena<\/strong>
\n28 juni 2014<\/em>
\nBetyg: 5<\/p>\n

Ibland \u00e4r det sv\u00e5rt att skaka av sig k\u00e4nslan av att en konsert mest \u00e4r en dag p\u00e5 jobbet f\u00f6r artisten eller bandet. F\u00f6r somliga, Bob Dylan och Van Morrison \u00e4r tv\u00e5 \u00f6k\u00e4nda exempel, \u00e4r det dessutom inte s\u00e4llan en d\u00e5lig dag d\u00e5 man g\u00f6r vad som kr\u00e4vs f\u00f6r att f\u00e5 betalt men inte bjuder p\u00e5 det minsta lilla extra. Men till och med hos Bruce Springsteen, som aldrig skulle till\u00e5ta sig sj\u00e4lv att g\u00f6ra n\u00e5got annat \u00e4n ett f\u00f6rstklassigt dagsverke, kan det ibland lysa igenom att det \u00e4r fr\u00e5ga om ett jobb. <\/p>\n

Jag antar att Pearl Jam ocks\u00e5 har s\u00e5dana dagar, alla band som turnerar m\u00e5nader i str\u00e4ck m\u00e5ste ju ha dem. Men den h\u00e4r konserten, den 28 juni p\u00e5 Friends Arena, \u00e4r den exakta motsatsen till en s\u00e5dan dag.<\/p>\n

Inledningen \u00e4r l\u00e5gm\u00e4ld och l\u00e5ngsam, med Release, Sometimes och Elderly Woman. De s\u00e4nker tempot \u00e4nnu mer och \u00f6kar i st\u00e4llet tyngden med Black, inte s\u00e4llan en del av ett finalcrescendo men h\u00e4r redan som fj\u00e4rde l\u00e5t.<\/p>\n

S\u00e5 exploderar det. Go. Animal. Mind Your Manners. Why Go. Corduroy. Energin p\u00e5 scenen \u00e4r utan motstycke. Eddie Vedder ryter sig igenom l\u00e5tarna och menar fortfarande vartenda ord.<\/p>\n

N\u00e4r Eddie reciterar sin fonetiska lapp och p\u00e5 stapplande, v\u00e4ldigt stapplande, svenska meddelar att bandet h\u00f6ll sitt l\u00f6fte att komma tillbaka snart eftersom det var en s\u00e5 bra kv\u00e4ll f\u00f6r tv\u00e5 \u00e5r sedan b\u00f6rjar det st\u00e5 klart att det h\u00e4r \u00e4r en speciell kv\u00e4ll f\u00f6r bandet och d\u00e4rmed f\u00f6r publiken.<\/p>\n

F\u00f6rra g\u00e5ngen var det tolv \u00e5r sedan vi s\u00e5gs och Pearl Jam lyckades g\u00f6ra Globen intimare \u00e4n \u00e5tminstone jag n\u00e5gonsin upplevt den. Nu lyckas de \u2013 eller snarare vi, publikens oreserverade k\u00e4rlek \u00e4r f\u00f6rst\u00e5s en f\u00f6ruts\u00e4ttning \u2013 med det osannolika: att skapa v\u00e4rme och n\u00e4rhet i Friends Arena.<\/p>\n

Och h\u00f6r och h\u00e4pna: Ljudet \u00e4r riktigt bra. Volymen \u00e4r n\u00e5got l\u00e4gre \u00e4n vanligt och vi slipper n\u00e4stan helt att det gr\u00f6tar ihop sig. Bara i My Father\u2019s Son skakar Jeff Aments bas s\u00f6nder ljudbilden n\u00e5got.<\/p>\n

Det \u00e4r sv\u00e5rt att plocka fram enskilda h\u00f6jdpunkter. Sirens, kanske det n\u00e4rmaste Pearl Jam kommit en powerballad och den l\u00e5t p\u00e5 senaste skivan jag haft sv\u00e5rast f\u00f6r, fungerar perfekt. I Spin The Black Circle f\u00e5r Mike McCready eld i baken och springer varv efter varv runt scenen. Rearviewmirror blir ett f\u00f6rsta crescendo och publikhavet kokar.<\/p>\n

Pausen f\u00f6re f\u00f6rsta extranumret \u00e4r knappt en minut, s\u00e5 stor \u00e4r ivern att komma p\u00e5 igen. Och st\u00e4mningen stiger ytterligare. En tjej i publiken f\u00e5r sin ena sko signerad av Eddie, ur den andra dricker han en slurk vin innan han l\u00e4mnar tillbaka den och intygar att de nu har \u201da special connection\u201d.<\/p>\n

En sm\u00e5tt magisk akustisk Oceans f\u00f6ljs av en cover p\u00e5 Pink Floyds Mother, kanske inte v\u00e4rldens mest sp\u00e4nnande l\u00e5t men det g\u00e5r inte att klaga p\u00e5 inlevelsen. Supersonic till\u00e4gnas The Hives, den glider \u00f6ver i Dead Boys-covern Sonic Reducer och Ament och McCready k\u00f6rar med leenden fr\u00e5n \u00f6ra till \u00f6ra. Porch som flippar ut i ett utdraget jammande d\u00e4r Eddie Miley Cyrus-gungar i en lampa.<\/p>\n

Ljusen t\u00e4nds i arenan under Baba O\u2019Reilly (The Who-cover) f\u00f6r att bandet ska se hela publiken och en paradoxalt ljus Indifference f\u00e5r avsluta kv\u00e4llen efter tre timmar. <\/p>\n

Och vi \u00e4r n\u00e4rmare 24.000 som har f\u00e5tt uppleva n\u00e5got extraordin\u00e4rt. S\u00e5 bra. S\u00e5 fantastiskt bra.
\nText: Anders Emretsson<\/strong>
\nFoto: Peter Birgerstam – f\u00f6rutom bilden p\u00e5 spellistan som \u00e4r officiell bild<\/strong><\/p>\n

\"pjsetlist\"<\/a><\/p>\n

\"PJ02\"<\/a><\/p>\n

\"PJ03\"<\/a><\/p>\n

\"PJ04\"<\/a><\/p>\n

\"PJ05\"<\/a><\/p>\n

\"PJ06\"<\/a><\/p>\n

\"PJ07\"<\/a><\/p>\n

\"PJ08\"<\/a><\/p>\n

\"PJ09\"<\/a><\/p>\n

\"PJ10\"<\/a><\/p>\n

\"PJ11\"<\/a><\/p>\n

\"PJ12\"<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Pearl Jam, Friends Arena 28 juni 2014 Betyg: 5 Ibland \u00e4r det sv\u00e5rt att skaka av sig k\u00e4nslan av att en konsert mest \u00e4r en dag p\u00e5 jobbet f\u00f6r artisten eller bandet. F\u00f6r somliga, Bob Dylan och Van Morrison \u00e4r tv\u00e5 \u00f6k\u00e4nda exempel, \u00e4r det dessutom inte s\u00e4llan en d\u00e5lig dag d\u00e5 man g\u00f6r vad […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[8770,2362,3000,8315,4803],"class_list":["post-84825","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","tag-friends-arena","tag-hardrock","tag-konsert","tag-pearl-jam","tag-rockmusik","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/84825","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=84825"}],"version-history":[{"count":7,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/84825\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":84863,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/84825\/revisions\/84863"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=84825"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=84825"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=84825"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}