{"id":83655,"date":"2014-05-29T19:37:57","date_gmt":"2014-05-29T17:37:57","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=83655"},"modified":"2014-07-08T20:27:36","modified_gmt":"2014-07-08T18:27:36","slug":"skivrecension-kent-tigerdrottningen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=83655","title":{"rendered":"Skivrecension: Kent – Tigerdrottningen"},"content":{"rendered":"

\"Tigerdrottningen-albumomslag\"<\/a><\/p>\n

Artist: Kent
\nTitel: Tigerdrottningen
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

F\u00e5 artister och band \u00e4r s\u00e5 sp\u00e4nnande att f\u00f6lja, inhemska som internationella, som Kent.
\nKanske beror det p\u00e5 deras f\u00f6rm\u00e5ga att hela tiden \u00e5teruppfinna sig sj\u00e4lva, f\u00f6lja med i musikaliska trender men hela tiden utvecklas p\u00e5 ett personligt s\u00e4tt. Att texterna ofta \u00e4r litter\u00e4ra, och fulla med kulturella referenser, hj\u00e4lper nog ocks\u00e5 till. Deras nya album, det elfte i ordningen, Tigerdrottningen \u00e4r inget undantag. <\/p>\n

Precis som deras stora pop-album Vapen & ammunition och Sundance Kid \u00e5terv\u00e4nder musikern och textf\u00f6rfattaren Jocke Berg till de \u00e4ldre filmerna och litteraturen f\u00f6r inspiration. H\u00e4r inleds Din enda v\u00e4n med ett stycke ur den klassiska filmen Bonjour Tristesse (1958, baserad p\u00e5 den litter\u00e4ra f\u00f6rlagan med samma namn fr\u00e5n 1954, av Fran\u00e7oise Sagan) och mynnar ut i genialisk pop. Det \u00e4r en v\u00e4ldigt energirik l\u00e5t, som g\u00f6r sig lika bra p\u00e5 ett dansgolv som i h\u00f6rlurarna n\u00e4r en ligger och softar i en h\u00e4ngmatta, och har ett grepp som k\u00e4nns som det fr\u00e4schaste bandet kommit upp med sedan de l\u00e4t den franska s\u00e5ngerskan Nancy Danino sjunga p\u00e5 franska i FF. Men om skivan har det allm\u00e4nna pop-soundet fr\u00e5n V&A s\u00e5 har den de personligt kyliga och samh\u00e4llsanalyserande texterna fr\u00e5n Hagnesta Hill och fram\u00e5t. Den har ocks\u00e5 samma driv som bandets f\u00f6rra studioalbum, Jag \u00e4r inte r\u00e4dd fr\u00e5n m\u00f6rkret, s\u00e5 det st\u00e5r klart och tydligt att bandet har samlat sina samlade erfarenheter och gjort ett s\u00e5 bra album de bara kunnat. Och det n\u00e5r n\u00e4stan perfektion!<\/p>\n

I inledande Mirage pumpas takten ig\u00e5ng fr\u00e5n ruta ett, en prolog som l\u00e4r vara t\u00e4nkt att \u00e4ven fungera som klassisk konsert\u00f6ppnare, och b\u00e5de trummorna och basljudet g\u00f6r sitt f\u00f6r att skaka ig\u00e5ng maskineriet, men det \u00e4r i sm\u00e5detaljerna – som tamburinen som flikas in – det stora sker. Som i slutet av l\u00e5ten, n\u00e4r en stor episk \u00e4nglak\u00f6r sl\u00e5r sig in i arrangemanget och bokstavligen lyfter l\u00e5ten till skyarna. <\/p>\n

Det \u00e4r bombastiskt och m\u00e4ktigt. \u00c4nnu speciellare blir det n\u00e4r \u00e4ven andra l\u00e5ten, Var \u00e4r vi nu? (som verkar bli albumets andra singel), ocks\u00e5 avslutas med en k\u00f6r – fast med ett helt annat s\u00e5ngl\u00e4ge. Det handlar inte om n\u00e5got slappt l\u00e5nande av sig sj\u00e4lva, utan om genuin skapargl\u00e4dje och kreativitet. Det g\u00f6r att bandet kommer undan med ett ganska populistiskt grepp, och f\u00e5r de b\u00e5da l\u00e5tarna att framst\u00e5 som \u00e4n mer fr\u00e4scha. De personliga och genomborrande texterna likas\u00e5. Mirage, som f\u00f6rutom att vara den franska ben\u00e4mningen f\u00f6r h\u00e4gring, \u00e4r ett hotell i Las Vegas; \u201den stad utan moral, en sjuk version av frihet\u201d. S\u00e5ngens huvudpersonen, jaget, ser sommaren och det ljuva livet medan partnern ser verkligheten; underg\u00e5ngen ist\u00e4llet f\u00f6r solnedg\u00e5ngen, ingen himmel utan moln (vilket kan vara bokstavligt, eller bildligt som i att jaget inte ser n\u00e5gra problem alls) och sammanhangen. Optimisten mot realisten. Den som viftar bort alla problem som enskilda h\u00e4ndelser ist\u00e4llet f\u00f6r system, mot den som v\u00e5gar erk\u00e4nna strukturerna och se allt det hemska i dem. Rasism, sexism, homofobi och transfobi. Listan kan g\u00f6ras l\u00e5ng. Klimatf\u00f6r\u00e4ndringarna, som ett exempel. Detta m\u00e4rks speciellt i Innan himlen faller ner, som b\u00e5de kan ses som en personlig k\u00e4rlekss\u00e5ng (Allt det som \u00e4r mitt ska jag dela med dig, allting som \u00e4r ditt ska du dela med mig \/\/ Jag ska g\u00f6ra allt jag kan f\u00f6r att ha dig kvar) men ocks\u00e5 som en v\u00e4nsterorienterad tanke om att vi borde leva mer med varandra och konsumera effektivt f\u00f6r att inte f\u00f6rt\u00e4ra naturen och klimatet till underg\u00e5ng (vilket titeln anspelar p\u00e5, enligt den klassiska sagan): <\/p>\n

Allt som blivit v\u00e5rt ska vi ge till er
\nMindre, men till m\u00e5nga fler
\nAllting som du ser ska bli ditt en dag
\nAtt v\u00e5rda och f\u00f6rvalta till dina barn
\nVi \u00e4ger ingenting, se det som ett l\u00e5n<\/em><\/p>\n

F\u00f6rutom de stora k\u00f6rp\u00e5l\u00e4ggen medverkar \u00e4ven Beatrice Eli p\u00e5 l\u00e5ten Godhet (d\u00e4r Sami kr\u00e4mar ur sig ett ursnyggt gitarrljud precis efter Jocke sjunger \u201dS\u00e5 jag lj\u00f6g bara om sm\u00e5 detaljer, som min \u00e5lder och mitt namn\u201d) och p\u00e5 Allt har sin tid, d\u00e5 tillsammans med Petra Marklund, Rudie Edwards och den tidigare Kent-medarbetaren Camela Leierth. Speciellt den sistn\u00e4mnda l\u00e5ten \u00e4r v\u00e4ldigt originell och annorlunda i sin uppbyggnad gentemot andra kent-l\u00e5tar. Texten b\u00f6rjar som en bitterljuv minnesbild av vallf\u00e4rdande till Stockholm (templet i Jerusalem) men \u00f6verg\u00e5r snabbt i ren melankoli. \u00c4ven h\u00e4r finns blandningen av det personliga och politiska, allt har sin tid, \u00e4ven agerandet och just nu feminismen. \u201dLimousinen st\u00e5r p\u00e5 tomg\u00e5ng, det ljuva livet v\u00e4ntar inte\u201d. Vi m\u00e5ste sj\u00e4lva ta st\u00e4llning och k\u00e4mpa f\u00f6r det vi tror p\u00e5. <\/p>\n

Om detta avhandlas ocks\u00e5 i f\u00f6rstasingeln La Belle Epoque<\/a<\/strong>> d\u00e4r jaget dels \u00e4r \u201ddrevet p\u00e5 skolg\u00e5rden\u201d men ocks\u00e5 \u201dravekommissionen\u201d – vad tycker vi egentligen \u00e4r viktigt att st\u00e5 upp emot och f\u00f6r\u00e4ndra med samh\u00e4llet? N\u00e5gra som sl\u00e5r och fryser ut andra till psykisk sjukdom, eller n\u00e5gra som gillar att st\u00e5 i en skog och dansa till, enligt dem, bra musik och experimentera med tabletter? <\/p>\n

I Skogarna<\/a><\/strong> och Svart sn\u00f6 \u00e4r konsekvenserna mer betonade: \u201ddet h\u00e4r \u00e4r ingen mardr\u00f6m, det \u00e4r ingen fas. Det \u00e4r n\u00e5got som h\u00e4nder varenda dag\u201d. Mobilberoendet kommenteras ocks\u00e5, liksom hetsen att st\u00e4ndigt h\u00e4nga med i alla trender. Det normkritiska g\u00e5r genom skivan likt en r\u00f6d tr\u00e5d, liksom det sorgliga och personliga. Det lyfts upp och blir allm\u00e4ngiltigt f\u00f6r alla att k\u00e4nna igen sig i och reflektera \u00f6ver. Eller kanske framf\u00f6rallt reagera p\u00e5. Och mot!
\nText: Linou Gertz<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Artist: Kent Titel: Tigerdrottningen Betyg: 4 F\u00e5 artister och band \u00e4r s\u00e5 sp\u00e4nnande att f\u00f6lja, inhemska som internationella, som Kent. Kanske beror det p\u00e5 deras f\u00f6rm\u00e5ga att hela tiden \u00e5teruppfinna sig sj\u00e4lva, f\u00f6lja med i musikaliska trender men hela tiden utvecklas p\u00e5 ett personligt s\u00e4tt. Att texterna ofta \u00e4r litter\u00e4ra, och fulla med kulturella referenser, […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,22],"tags":[],"class_list":{"0":"post-83655","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-skivor","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/83655","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=83655"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/83655\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":83659,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/83655\/revisions\/83659"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=83655"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=83655"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=83655"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}