{"id":82695,"date":"2014-04-28T07:46:13","date_gmt":"2014-04-28T06:46:13","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=82695"},"modified":"2014-05-23T08:30:15","modified_gmt":"2014-05-23T07:30:15","slug":"skivrecension-damon-albarn-everyday-robots","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=82695","title":{"rendered":"Skivrecension: Damon Albarn – Everyday Robots"},"content":{"rendered":"

\"damon\"<\/a><\/p>\n

Artist: Damon Albarn<\/strong>
\n Titel: Everyday Robots<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

Det g\u00e5r v\u00e4l knappast\u00a0att recensera Everyday Robots<\/em>\u00a0utan att n\u00e4mna det Damon Albarn\u00a0gjort tidigare — om det nu \u00e4r som frontfigur f\u00f6r 90-talets\u00a0britpop-scen med\u00a0Blur, animerad hitmakare med Gorillaz, eller n\u00e5got av de andra sidoprojekten, s\u00e5som The Good, The Bad and the Queen eller fjol\u00e5rets samarbete med afrikanska musiker\u00a0— vid fyrtiosex\u00a0\u00e5rs \u00e5lder\u00a0k\u00e4nns det fortfarande intressant n\u00e4r\u00a0Damon Albarn hittar p\u00e5 n\u00e5got nytt.<\/p>\n

Everyday Robots<\/em> marknadsf\u00f6rs som hans solodebut — och\u00a0producerades tillsammans med XL Records-bossen Richard Russell som han tidigare producerat soullegenden Bobby Womacks comebackalbum The Bravest Man in the Universe<\/em> med — och p\u00e5 s\u00e4tt och vis l\u00e5ter det precis som jag hade f\u00f6rv\u00e4ntat mig:\u00a0Mr. Tembo<\/em> \u00e4r ett v\u00e4lkommet\u00a0undantag med sin jublande k\u00e4nsla — f\u00f6r \u00f6vrigt handlar l\u00e5ten tydligen om en elefant i Tanzania — men annars \u00e4r det \u00f6verlag avskalat, reflekterande och behandlar med emotionell n\u00e4rvaro den moderna m\u00e4nniskans relation och beroende av\u00a0teknik. Jag gillar att han inte tar n\u00e5got explicit st\u00e4llningstagande; han mediterar kring de\u00a0positiva s\u00e5v\u00e4l som de negativa sidorna — titelsp\u00e5ret,\u00a0Lonely Press Play<\/em>\u00a0och Photographs (You Are Taking Now)<\/em> genomsyras av ensamhet, och st\u00e4ller fr\u00e5gan huruvida tekniken inte driver oss mer och mer is\u00e4r, medan musikvideon till Heavy Seas of Love<\/em>, albumets avslutningssp\u00e5r som g\u00e4stas av Brian Eno,\u00a0ju exempelvis spelades in med hans iPad. Ut\u00f6ver Brian Eno s\u00e5 g\u00e4star \u00e4ven Natasha Khan, aka Bat for Lashes, p\u00e5 pianoballaden The Selfish Giant<\/em>.<\/p>\n

Redan som\u00a0samplingen av Lord Buckley — det kr\u00e4vdes en Google-s\u00f6kning f\u00f6r att ta reda p\u00e5 att det \u00e4r en komiker\u00a0som var verksam\u00a0p\u00e5\u00a040- och 50-talet — i titelsp\u00e5ret avsl\u00f6jar s\u00e5 tar l\u00e5tarna ofta uttryck i n\u00e5gon slags kollageform. Det \u00e4r sv\u00e5rt att dissekera de olika komponenterna och effekterna, men det k\u00e4nns f\u00f6r den sakens skull aldrig sv\u00e5rlyssnat. \u00d6verlag \u00e4r soundet r\u00e4tt avskalat med subtila\u00a0elektroniska inslag — vissa l\u00e5tar, i synnerhet\u00a0Lonely Press Play<\/em> eller nostalgiskt \u00f6desm\u00e4ttade\u00a0Hollow Pounds\u00a0<\/em>som refererar till olika \u00e5rtal som etsat sig fast i Albarns minne (den inneh\u00e5ller bland annat en parafras till titeln p\u00e5 Blurs andra\u00a0album\u00a0Modern Life is Rubbish\u00a0<\/em>fr\u00e5n 1993), k\u00e4nns\u00a0personliga — men om du str\u00e4cklyssnar m\u00e4rker du av en kontinuitet som n\u00e5r ett klimax i grandiosa finalen med Heavy Seas of Love<\/em>.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Lonely Press Play, Mr Tembo, Heavy Seas of Love<\/p>\n