{"id":82247,"date":"2014-04-12T08:59:51","date_gmt":"2014-04-12T07:59:51","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=82247"},"modified":"2014-04-28T07:17:14","modified_gmt":"2014-04-28T06:17:14","slug":"skivrecension-the-afghan-whigs-do-to-the-beast","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=82247","title":{"rendered":"Skivrecension: The Afghan Whigs – Do to the Beast"},"content":{"rendered":"

\"afghan\"<\/a><\/p>\n

Artist: The Afghan Whigs
\nTitel: Do to the Beast
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

The Afghan Whigs har alltid varit som b\u00e4st n\u00e4r Greg Dulli l\u00e5tit brunstig nog att befrukta vad som helst med puls. Eller n\u00e4r han spunnit likt ett t\u00e4mjt vilddjur som klias p\u00e5 hakan av en f\u00f6rf\u00f6risk \u00e4lva. Trots det faktum att sexton l\u00e5nga \u00e5r g\u00e5tt sedan New Orleans-pr\u00e4glade 1965<\/em> har vare sig den djuriske s\u00e5ngaren eller de \u00f6vriga i Cincinnati-bandet f\u00f6rlorat ett uns av varken det ena eller det andra. Do to the Beast<\/em> b\u00e4r med sig portioner av alla de stora album bandet \u00e5stadkom under 90-talet: Gentlemen<\/em>, Black Love<\/em> och 1965<\/em>. Kort sagt; sex, k\u00e4rlek, andlighet, ockultism.<\/p>\n

\u00c4rligt talat f\u00f6rv\u00e4ntade jag mig viss unken stank av alternativrockveteraner-f\u00f6rs\u00f6ker-utan-framg\u00e5ng-uppdatera-sitt-sound-till-dagens (*Pixies*). Den f\u00e4llan glider de emellertid ur, delvis tack vare att soundet plockar godbitarna fr\u00e5n deras 90-talsalbum, men framf\u00f6r allt eftersom de verkar ha insett hur givande det \u00e4r att arbeta tillsammans igen. Originalgitarristen Rick McCollum l\u00e4mnade f\u00f6rvisso gruppen under inspelningarna, vilket medf\u00f6rde att hans uppgifter fick f\u00f6rdelas p\u00e5 andra. Med sig i studion har de s\u00e5ledes omgivit sig med mestadels kompisar ur sin egen generations medmusiker fr\u00e5n bland annat Queens of the Stone Age, men \u00e4ven soulf\u00f6rknippade namn som producenten Van Hunt och Usher\/Britney Spears-gitarristen Natural. F\u00f6rresten, gl\u00f6m genast meriterna fr\u00e5n det sista namnet, f\u00f6r h\u00e4r finns inte minsta sp\u00e5r av \u00f6verproducerad radioskvals-R&B.<\/p>\n

Den snart 49-\u00e5rige Dulli tr\u00e5nar och tr\u00e4ngtar efter f\u00f6rlorad k\u00e4rlek i It Kills<\/em>, bandet sp\u00e4nner muskulaturen med gitarrkaskaderna i Buffalo Tom-kusinen The Lottery<\/em> medan kastanjetterna och Hal Blaine-trummorna i Algiers<\/em> f\u00f6rvaltar de mjukare influenserna v\u00e4l. Avslutaren These Sticks \u00e4r Radioheads Street Spirit (Fade Out)<\/em> med h\u00e5r p\u00e5 br\u00f6stet.<\/p>\n

D\u00e4r man n\u00e4rmar sig andra comebackalbum med tillf\u00f6rsikt sl\u00e4nger man sig med f\u00f6rdel huvudstupa rakt in i Do to the Beast<\/em>.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: It Kills, Algiers, Lost in the Woods, The Lottery<\/p>\n

Text: Tommy Juto<\/p>\n