{"id":81319,"date":"2014-03-17T18:59:03","date_gmt":"2014-03-17T17:59:03","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=81319"},"modified":"2014-04-04T05:57:00","modified_gmt":"2014-04-04T04:57:00","slug":"midlake-pa-berns","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=81319","title":{"rendered":"Midlake p\u00e5 Berns"},"content":{"rendered":"

\"midlake\"<\/a><\/p>\n

Midlake, Berns<\/strong>
\n16 mars 2014<\/em>
\nBetyg: 2<\/p>\n

F\u00f6rlusten av sin mest tongivande medlem kan vara dr\u00e5pslaget f\u00f6r ett band. Det kan ocks\u00e5 vara sparken i h\u00e4cken som f\u00e5r ig\u00e5ng de kvarvarande medlemmarnas kreativa krafter. F\u00f6r Midlake; det senare, \u00e5tminstone enligt egen utsago.<\/p>\n

I m\u00e5ngt och mycket har nog deras sound skapats utifr\u00e5n samtligas grundmusikalitet, s\u00e5 trots att Tim Smith var b\u00e5de leads\u00e5ngare och huvudsaklig l\u00e5tskrivare kunde traditionerna bibeh\u00e5llas och ist\u00e4llet formas utifr\u00e5n gemensamma kompositioner. Att Smiths s\u00e5ngr\u00f6st ist\u00e4llet ersattes av gitarristen Eric Pulidos har faktiskt inte haft s\u00e4rdeles stor betydelse p\u00e5 senaste albumet Antiphon<\/em>. B\u00e5da ligger r\u00e4tt lika i register och ton, och st\u00e4ms\u00e5ngen som varit Midlakes adelsm\u00e4rke har ju inte p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt avpolletterats. D\u00e4remot har den sk\u00e4ggiga softrocken med 70-talsgrund skalats bort till f\u00f6rm\u00e5n f\u00f6r mer melankolisk psychedelica. S\u00e5 h\u00e4r \u00e4r de nu, lika levande som tidigare. Eller?<\/p>\n

N\u00e4r spelningen startar \u00e4r det silhuetterna av sex stycken ansiktsl\u00f6sa musiker som tornar upp sig framf\u00f6r det dunkla bl\u00e5 bakgrundsljuset. Efter fyra nummer har knappt n\u00e5gon av dem visat p\u00e5 n\u00e5gra st\u00f6rre livstecken, och upp mot halvtimmesstrecket kommer Pulido pl\u00f6tsligt p\u00e5 att han vill s\u00e4ga hej. Han urs\u00e4ktar dr\u00f6jsm\u00e5let med att han v\u00e4ntat ”av respekt och k\u00e4rlek till oss i publiken”. Sakta vaknar b\u00e5de band och spelning till liv, men trots att de b\u00e4sta numren h\u00e5ller m\u00e5ttet kunde flera av l\u00e5tarna fr\u00e5n Antiphon<\/em> ha utel\u00e4mnats. De engagerar inte, och inte blir det b\u00e4ttre av ett omotiverat jammande i mittpartiet.<\/p>\n

Eric Pulido \u00e4r bara en del av bandet, inte en leads\u00e5ngare i ordets vedertagna bem\u00e4rkelse, vilket medf\u00f6r att musiken och l\u00e5tarna utan profiler m\u00e5ste g\u00f6ra hela jobbet, och det h\u00e5ller inte i l\u00e4ngden. The Old and Young<\/em>, Antiphon<\/em> och ytterligare ett nytt sp\u00e5r eller tv\u00e5 \u00e4r goda tillskott till repertoaren, men det \u00e4r \u00e4nd\u00e5 r\u00e4tt signifikativt f\u00f6r bandets tillst\u00e5nd att st\u00f6rst bifall ges delvis till de av Tim Smith-ledda Midlake skapade Roscoe<\/em>, Head Home<\/em> och Children of the Grounds<\/em>, men framf\u00f6r allt till Pink Floyd-covern Fearless<\/em> som g\u00f6rs tillsammans med supportande Israel Nash Gripka. Och d\u00e5 ska vi inte b\u00f6rja j\u00e4mf\u00f6ra s\u00e5ngr\u00f6ster.<\/p>\n

Jag gillar och vill g\u00e4rna gilla Midlake, men f\u00f6r att vara ett band som utger sig f\u00f6r att ha funnit en ny f\u00e4rdriktning upptr\u00e4der man of\u00f6rsvarbart mycket som om man just f\u00f6rlorat den.<\/p>\n

Text: Tommy Juto<\/strong><\/p>\n