{"id":80369,"date":"2014-02-16T02:17:29","date_gmt":"2014-02-16T00:17:29","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=80369"},"modified":"2014-03-13T16:06:50","modified_gmt":"2014-03-13T15:06:50","slug":"haim-pa-berns","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=80369","title":{"rendered":"Haim p\u00e5 Berns"},"content":{"rendered":"

\"haim\"<\/a><\/p>\n

Haim, Berns<\/strong>
\n15 februari 2014<\/em>
\nBetyg: 4<\/p>\n

Underh\u00e5llande, spontana, talangfulla. Det har g\u00e5tt fort f\u00f6r Haim som efter att de signades till Polydor,\u00a0som imponerades av deras spelning p\u00e5 showcase-festivalen South by Southwest 2012, \u00e4ven vann trends\u00e4ttarpriset BBC Sound of 2013.\u00a0Men i takt med att lokalerna Haim f\u00e5r upptr\u00e4da i v\u00e4xer sig st\u00f6rre, visar deras energi inga som helst tecken p\u00e5 att stagnera.\u00a0Dagen efter alla hj\u00e4rtans dag intog de hajpade systrarna fr\u00e5n Los Angeles — Danielle, Este och Alana Haim, som live backas upp av en trummis och en extra keyboardist — scenen p\u00e5 ett uts\u00e5lt Berns f\u00f6r sin f\u00f6rsta Stockholmsspelning.<\/p>\n

I somras spelade de p\u00e5 Way Out West och sedan dess har albumdebuten Days Are Gone<\/em> faktiskt lyckats med bedriften att leva upp till de h\u00f6gt st\u00e4llda f\u00f6rv\u00e4ntningarna; enligt den amerikanska kritikersajten Metacrtic snittar betygen p\u00e5 imponerande sjuttionio av hundra. Deras material: en samling\u00a0lika direkta som slicka R&B-via-indiefolk-produktioner som live f\u00e5r ett betydligt r\u00e5are omh\u00e4ndertagande. I mina \u00f6gon \u00e4r Haim ett definitivt liveband som p\u00e5 scen kombinerar musikalisk talang — i synnerhet Danielle, som st\u00e5r i centrum av scenen och ger intryck av att vara frontfigur, och g\u00e4rna bjuder p\u00e5 80-talsdoftande gitarrsolon —\u00a0med en charm som \u00e4nd\u00e5 k\u00e4nns naturlig. Mest extrovert \u00e4r basisten — tillika storasystern — Este som till exempel innan Go Slow<\/em> ber om att de ska t\u00e4nda upp hela lokalen, plockar upp en pappersbit som hon f\u00f6rst l\u00e5tsas missta f\u00f6r en n\u00e4sduk innan hon viker upp den och s\u00e4ger ”oh it’s your number”. Dessutom \u00e4r hennes minspel n\u00e5gonting ut\u00f6ver det vanliga.<\/p>\n

Efter en \u00f6ppning med publikfavoriten\u00a0Falling,<\/em> f\u00f6ljt av den\u00a0n\u00e5got lugnare l\u00e5ten If I Could Change Your Mind,<\/em> sl\u00e4pper trion loss\u00a0i vad som skulle kunna liknas vid ett grunge-jam som f\u00f6r tankarna till valfritt Nirvana-coverband. Under Honey & I<\/em> gungar sedan till och med barpersonalen med i takten, och kanske \u00e4r det en av bandets st\u00f6rsta styrkor: att de konsekvent kan skriva l\u00e5tar som b\u00e5de k\u00e4nns universalt l\u00e4ttillg\u00e4ngliga och rakt igenom sj\u00e4lvklara.\u00a0I sommar spelar Haim p\u00e5 festivaler som Coachella och Roskilde — festivaler som drar uppemot hundratusen bes\u00f6kare — och om systertrion forts\u00e4tter accelerera i den fart de gjort hittills kan de nog snart \u00e4ven v\u00e4xa in i rollen som headliners. Potentialen finns d\u00e4r. Ikv\u00e4ll framg\u00e5r det, framf\u00f6r allt mot slutet. L\u00e5tar som Don’t Save Me<\/em>, Forever<\/em> och The Wire<\/em> — den sistn\u00e4mnda inleder de sina extranummer med — m\u00f6ts av en enorm respons. St\u00f6rsta minuset \u00e4r v\u00e4l egentligen att de bara har\u00a0ett album att plocka ifr\u00e5n.<\/p>\n

En positiv \u00f6verraskning var \u00e4ven att f\u00e5 se Sumie som supportakt. I min recension av hennes sj\u00e4lvbetitlade debutalbum<\/a>, som sl\u00e4pptes i vintras, skrev jag att styrkan ligger i det enkla och minimalistiska, och att det ”kr\u00e4vs en hel del mod f\u00f6r att med en s\u00e5dan konsekvens h\u00e5lla fast vid ett uttryck”. Det kr\u00e4vs nog \u00e4ven en del mod att ensam med akustisk gitarr v\u00e4rma upp publiken inf\u00f6r Haim, men Sumie — som bland annat framf\u00f6rde l\u00e5tar\u00a0som Speed Into<\/em> och Midnight Glories<\/em> — lyckades g\u00f6ra sina l\u00e5tar r\u00e4ttvisa, \u00e4ven om sammanhanget kanske inte var ultimat f\u00f6r hennes sparsmakade men poetiska musik.<\/p>\n

Nedan \u00e4r ytterligare n\u00e5gra bilder fr\u00e5n spelningen:<\/strong><\/p>\n

\"haim2\"<\/a><\/p>\n

\"haim3\"<\/a><\/p>\n

\"haim4\"<\/a><\/p>\n

\"haim5\"<\/a><\/p>\n

\"haim6\"<\/a><\/p>\n

\"haim7\"<\/a><\/p>\n

\"haim8\"<\/a><\/p>\n

\"haim9\"<\/a><\/p>\n

\"sumie1\"<\/a><\/p>\n

\"sumie2\"<\/a><\/p>\n

Foto: Jonatan S\u00f6dergren<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Haim, Berns 15 februari 2014 Betyg: 4 Underh\u00e5llande, spontana, talangfulla. Det har g\u00e5tt fort f\u00f6r Haim som efter att de signades till Polydor,\u00a0som imponerades av deras spelning p\u00e5 showcase-festivalen South by Southwest 2012, \u00e4ven vann trends\u00e4ttarpriset BBC Sound of 2013.\u00a0Men i takt med att lokalerna Haim f\u00e5r upptr\u00e4da i v\u00e4xer sig st\u00f6rre, visar deras energi […]<\/p>\n","protected":false},"author":3,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7],"tags":[601,7514,10196,9184,10578],"class_list":{"0":"post-80369","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"tag-berns","8":"tag-berns-salonger","9":"tag-days-are-gone","10":"tag-haim","11":"tag-sumie","12":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/80369","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/3"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=80369"}],"version-history":[{"count":10,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/80369\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":80630,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/80369\/revisions\/80630"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=80369"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=80369"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=80369"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}