{"id":80047,"date":"2014-02-09T02:39:56","date_gmt":"2014-02-09T00:39:56","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=80047"},"modified":"2014-02-28T09:57:05","modified_gmt":"2014-02-28T08:57:05","slug":"skivrecension-temples-sun-structures","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=80047","title":{"rendered":"Skivrecension: Temples – Sun Structures"},"content":{"rendered":"

\"tmeples\"<\/a><\/p>\n

Artist: Temples
\nTitel: Sun Structures
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

”Retro is a dirty word”<\/em> s\u00e4ger pressreleasen. Fr\u00e5getecken s\u00e4ger jag. Men l\u00e5t oss \u00e5terkomma till det.<\/p>\n

En kvartett fr\u00e5n Kettering med r\u00f6kelse i turn\u00e9bussen och hajpen i byxfickan har \u00e4ntligen sl\u00e4ppt sitt debutalbum, och egentligen borde v\u00e4rlden vara p\u00e5 v\u00e4g i spinn. Fr\u00e5gan \u00e4r om den egentligen \u00e4r det? I en tid d\u00e5 mainstreamhouse fr\u00e5n Svedala h\u00e4rskar \u00f6ver v\u00e4rldens alla listor \u00e4r man f\u00f6rl\u00e5ten om man hyser tvivel \u00f6ver band som gett sig in p\u00e5 att \u00e5terskapa den nuvarande rockens ursprung.<\/p>\n

Tom Warmsley och James Bagshaw bildade Temples genom ett gemensamt intresse f\u00f6r The Byrds och annan 60-talsrock, och redan deras f\u00f6rsta utg\u00e5va, singeln Shelter Song<\/em>, spelades in p\u00e5 egen hand i Bagshaws sovrum p\u00e5 b\u00e4sta DIY-man\u00e9r, och s\u00e5 \u00e4ven full\u00e4ngdsdebuten som nu ligger framf\u00f6r oss. Och vilken rasande bra debut det \u00e4r.<\/p>\n

Jag vet. Man sitter d\u00e4r och f\u00f6rs\u00f6ker hela tiden komma fram till varje l\u00e5ts referens till n\u00e5got annat. Namn som The Zombies, The Byrds, Tomorrow, Arctic Monkeys, Hurricane #1 och The Stone Roses haglar mot marken som paradis\u00e4pplen i en h\u00f6ststorm. The Soundtrack of Our Lives ska vi bara inte tala om. Men aldrig att man helt kan s\u00e4tta fingret p\u00e5 dem i detalj. Och egentligen \u00e4r det ovidkommande. Temples m\u00e5 leva i ett gemensamt universum med andra likasinnade fr\u00e5n olika generationer, men de lyckas trots det skapa sin egen lilla nisch, och v\u00e4ver varsamt in olika grader av sunshine pop, stoner rock, Madchester och Motown i sin psykedeliska rock. Dessutom \u00e4r produktionen betydligt tyngre \u00e4n deras f\u00f6reg\u00e5ngare, med en mullrande bas fr\u00e5n Warmsley och ett bultande trumspel fr\u00e5n Sam Toms. N\u00e5got aldrig Chris Hillman och Michael Clarke gavs m\u00f6jlighet till.<\/p>\n

Men s\u00e5 var det det d\u00e4r med ”retro is a dirty word”<\/em>. Vad Temples menar mellan raderna \u00e4r f\u00f6rst\u00e5s att man inte haft f\u00f6r avsikt att l\u00e5ta som ett hyllningsband till n\u00e4r det begav sig. Om deras intention var att undvika j\u00e4mf\u00f6relser med de st\u00f6rsta i rockhistorien har de misslyckats kapitalt. Som skapare av ett magnifikt debutalbum har de d\u00e4remot varit desto mer lyckosamma.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Colours to Life, Sun Structures, Test of Time<\/p>\n

Text: Tommy Juto<\/strong><\/p>\n