{"id":78953,"date":"2014-01-11T17:28:57","date_gmt":"2014-01-11T15:28:57","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=78953"},"modified":"2014-01-23T17:33:35","modified_gmt":"2014-01-23T15:33:35","slug":"skivrecension-warpaint-warpaint","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=78953","title":{"rendered":"Skivrecension: Warpaint – Warpaint"},"content":{"rendered":"

\"warpaint\"<\/a><\/p>\n

Artist: Warpaint<\/strong>
\n Titel: Warpaint<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

”I could drive” sjunger Emily Kokal,\u00a0”drive myself crazy” p\u00e5 albumets n\u00e4st sista sp\u00e5r som heter just\u00a0Drive<\/em>\u00a0— och det f\u00e5ngar ganska v\u00e4l\u00a0den k\u00e4nsla av k\u00e4rlek utblandad med paranoia som pr\u00e4glar Warpaint<\/em>. De har tagit god tid p\u00e5 sig — tre och ett halvt \u00e5r har passerat sedan deras full\u00e4ngdsdebut\u00a0The Fool<\/em>\u00a0s\u00e5g dagens ljus — men nu \u00e4r Los Angeles-kvartetten tillbaka med en sj\u00e4lvbetitlad uppf\u00f6ljare.<\/p>\n

Av\u00a0Love is to Die<\/em>\u00a0och\u00a0Biggy<\/em>\u00a0— de tv\u00e5 l\u00e5tarna som f\u00f6reg\u00e5tt albumsl\u00e4ppet — \u00e4r det nog den sistsn\u00e4mnda som b\u00e4st f\u00e5ngar k\u00e4nslan p\u00e5 albumet; det l\u00e4ggs \u00e4nnu st\u00f6rre tonvikt p\u00e5 atmosf\u00e4rer, l\u00e5tarna \u00e4r liksom mindre direkta i den m\u00e5n att det s\u00e4llan kommer n\u00e5gra direkta hooks. Jag har sv\u00e5rt att se att n\u00e5gon l\u00e5t — bortsett fr\u00e5n m\u00f6jligtvis Love is to Die<\/em> — kommer bli en lika sj\u00e4lvklar singel som exempelvis Undertow<\/em> fr\u00e5n The Fool<\/em>.\u00a0Det l\u00e5ter \u00e4nd\u00e5 fortfarande omissk\u00e4nneligt som Warpaint, men de tar \u00e4nnu ett steg in i det ok\u00e4nda. In i atmosf\u00e4rerna och texturerna. Det g\u00e5r att dra\u00a0paralleller till f\u00f6rebilderna i The Cure som 1980 f\u00f6ljde upp sitt debutalbum\u00a0Three Imaginary Boys<\/em> med mer atmosf\u00e4riska Seventeen Seconds<\/em>. Warpaint har genomg\u00e5tt en liknande utveckling, och att\u00a0ist\u00e4llet f\u00f6r att g\u00f6ra ett album som ska locka en st\u00f6rre publik l\u00e5ta atmosf\u00e4rerna — och en dr\u00f6mska produktionen — st\u00e5 i fokus blir det mer subtilt och f\u00f6rf\u00f6riskt.<\/p>\n

–\u00a0Vi har varit mer medvetna om att ge plats f\u00f6r varandra n\u00e4r vi skriver l\u00e5tar<\/em><\/a>, ber\u00e4ttade bandets basist Jenny Lee Lindberg n\u00e4r jag intervjuade henne inf\u00f6r albumsl\u00e4ppet. \u00c4ven om jag egentligen alltid uppfattat det som att Warpaint haft n\u00e5got av en\u00a0fri och jamliknande inst\u00e4llning till sina l\u00e5tar — d\u00e4r Lindbergs bas, liksom Stella Mozgawas trummor, ofta blir lika b\u00e4rande ledinstrument som gitarrerna — kanske det \u00e4r s\u00e5 att denna dynamik blivit \u00e4nnu mer framtr\u00e4dande p\u00e5 det h\u00e4r albumet.\u00a0Ibland resulterar detta dock i en avsaknad av tydliga hooks, som i vissa stunder kan misstas f\u00f6r anonymitet bara f\u00f6r att du sedan pl\u00f6tsligt dras med i n\u00e5gon uppbyggnad och sl\u00e5s av insikten av hur v\u00e4l albumet \u00e4r ihopsatt.<\/p>\n

P\u00e5\u00a0albumets abrupt mest utstickande sp\u00e5r —\u00a0<\/span>Disco\/very<\/em>\u00a0— kanaliserar de 70-talsdisco med en basg\u00e5ng som f\u00f6r tankarna till The Cures <\/span>Fascination Street,<\/em>\u00a0och textrader som\u00a0”we\u2019ll kill you, rip you up and tear you in two”, f\u00f6r att sedan<\/span>\u00a0\u00e5terg\u00e5 till det l\u00e5gm\u00e4lda och dr\u00f6mska.\u00a0<\/span>De sparar ett av sina starkaste kort till slutet.\u00a0Son,<\/em>\u00a0en pianoballad d\u00e4r Kokal k\u00e4nslosamt sjunger ”you can see the reason why your story is not over”,\u00a0avslutar albumet p\u00e5 vackraste vis.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Love is to Die, Biggy, Son<\/p>\n