{"id":77772,"date":"2013-11-24T16:12:37","date_gmt":"2013-11-24T14:12:37","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=77772"},"modified":"2013-11-24T16:12:37","modified_gmt":"2013-11-24T14:12:37","slug":"bortom-tradgransen-kanslor-kolliderar-i-mangfasetterad-barnpjas-pa-folkteatern","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=77772","title":{"rendered":"Bortom tr\u00e4dgr\u00e4nsen – K\u00e4nslor kolliderar i m\u00e5ngfasetterad barnpj\u00e4s p\u00e5 Folkteatern"},"content":{"rendered":"

\"q8df5n34xxh1wcmnfhvj\"<\/a><\/p>\n

Bortom tr\u00e4dgr\u00e4nsen<\/strong>
\nRegi: Lars-Eric Brossner
\nScenografi: Lotta Nilsson
\nPremi\u00e4r Folkteatern<\/a> i G\u00f6teborg 23 november 2013<\/p>\n

F\u00f6r att veta om upps\u00e4ttningen g\u00e5r hem hos m\u00e5lgruppen \u2013 de som nyligen blivit skolmogna \u2013 borde jag ha varit med p\u00e5 uppf\u00f6ljande samtal. Handledningen ber\u00e4ttar om bakgrunden och ger f\u00f6rslag p\u00e5 \u00f6vningar. Pedagogen uppmanas locka fram olika tolkningar och reflektioner genom att barnen g\u00f6r tr\u00e4d av ord, f\u00e4rganalyser och bilder. Delar av resultatet av detta v\u00e4rdefulla bearbetande, \u00f6nskar de som varit involverade i produktionen att f\u00e5 tillg\u00e5ng till. Bortom tr\u00e4dgr\u00e4nsen \u00e4r skriven av Mats Kjelbye vars Hela v\u00e4gen hem (-04) var en imponerande j\u00e4ttesatsning p\u00e5 Backa teater. Till sin hj\u00e4lp har han haft referensgrupper, det vill s\u00e4ga elever, som svarat p\u00e5 vad de oroar sig f\u00f6r. N\u00e4r han nu \u00e4r tillbaka p\u00e5 hemmaplan sker det i ett samarbete mellan Regionteater V\u00e4st och Folkteatern. Den mycket rutinerade Lars-Eric Brossner st\u00e5r f\u00f6r regi och musik. <\/p>\n

Psykologer brukar h\u00e4vda att vi m\u00e5ste f\u00e5 v\u00e4xa upp i en omgivning d\u00e4r vi blir sedda och kan k\u00e4nna och ge tillit. F\u00f6rv\u00e4gras man den avg\u00f6rande tryggheten riskerar man b\u00e4ra en f\u00f6r tung ryggs\u00e4ck genom livet. Jag har slukat n\u00e4stan all sk\u00f6nlitteratur av Per Gunnar Evander, en man som i hela sitt f\u00f6rfattarskap borrat i denna problematik. I ett minnesv\u00e4rt sommarprogram f\u00f6rd\u00f6mde han en \u00e4lskad visa. Visan var Det g\u00e5tfulla folket, vars textf\u00f6rfattare Beppe Wolgers mystifierade f\u00f6rm\u00e5gan att tr\u00e4da in i barnsliga fantasiv\u00e4rldar. F\u00f6r mig som 55-\u00e5rig \u201dhalvintellektuell\u201d utan kontakt med den yngsta generationen, var Bortom tr\u00e4dgr\u00e4nsen som att stiga in i en annan v\u00e4rld, l\u00e5ngt ifr\u00e5n de logiska linjer jag \u00e4r van vid. I n\u00e4mnda visa \u00e4r f\u00f6rvandlingens lekar ofarliga f\u00f6rutom f\u00f6rekomsten av ett t\u00e5g\u00f6verfall. I Mats Kjelbyes pj\u00e4s finns betydligt mer att vara r\u00e4dd f\u00f6r. I skogen kan man g\u00e5 vilse, bli tillf\u00e5ngatagen av troll eller ot\u00e4cka djur. Man kan bli vittne till hur f\u00f6r\u00e4ldrar slungar fientliga ord mot varandra. Man kan f\u00e5 dras med ouppm\u00e4rksam mamma som sms:ar ist\u00e4llet f\u00f6r att vara aktiv i utvecklingssamtal. Man kan bli bedragen av den b\u00e4stis man byggde koja ihop med. Under en trekvart serveras en uppsj\u00f6 exempel p\u00e5 oro. En barnpj\u00e4s kan inte funka om den l\u00e4mnar \u00e5sk\u00e5darna i sticket. D\u00e4rf\u00f6r l\u00e4ggs mycket fokus p\u00e5 hur vi m\u00e4nniskor roar oss och f\u00f6rs\u00f6ker \u00e5stadkomma ro i kroppen. En nyckelreplik lyder: \u201d P\u00e5 de hemskaste st\u00e4llen, bland de dummaste m\u00e4nniskorna; kan man alltid hitta n\u00e5got som glimrar.\u201d Snacka om tr\u00f6sterik tanke i sv\u00e5ra situationer.<\/p>\n

Vi leds in i omg\u00e5ngar till f\u00f6rest\u00e4llningen, f\u00e5r sitta i strumpl\u00e4sten t\u00e4tt intill varandra p\u00e5 b\u00e4nkar. Hela scenrummet \u00e4r t\u00e4ckt med gr\u00f6nt plastgr\u00e4s. Vi tas emot av en trio sk\u00e5despelare kl\u00e4dda i ljusa kn\u00e4strumpor, bruna safarishorts och gula reflexv\u00e4star. De \u00e4r minst sagt energiska och med mimik och gestik f\u00e5ngar de in betraktarna. Bara n\u00e5gon enstaka g\u00e5ng skruvar somliga p\u00e5 sig i den unga publiken. Anna Engberg och Jenny Nilsson har s\u00e5 snarlika utseenden att de skulle kunna vara tvillingar. De kompletterar varandra oerh\u00f6rt v\u00e4l. Jan Coster, mycket meriterad fr\u00e5n filmens v\u00e4rld, \u00e4r \u00e4nd\u00e5 den av sk\u00e5despelarna jag f\u00e4ster mig mest vid. Han bottnar perfekt i pj\u00e4sens alla drastiska skiftningar. Engberg anf\u00f6r ensemblen i de fina vilopunkter som den dr\u00f6mska ibland lite kusliga musiken utg\u00f6r. Ingen koreograf finns angiven, icke desto mindre \u00e4r det mycket fart och fl\u00e4kt. Man hoppar och skuttar, g\u00f6r sig viga och krumma, blir skr\u00e4mda och f\u00f6rv\u00e5nade. Och de l\u00e4mnar oss i livets slutskede krypandes genom en lucka. <\/p>\n

Detta \u00e4r en beg\u00e5vad upps\u00e4ttning fylld av k\u00e4nslor och tankar, snarare \u00e4n ber\u00e4ttande med substans. Vid ett tillf\u00e4lle utbrister en av Costers desperata karakt\u00e4rer: \u201dJag vet inte hur jag ska g\u00f6ra, f\u00f6rr\u00e4n efter\u00e5t, f\u00f6r att det ska k\u00e4nnas r\u00e4tt.\u201d \u00c4ven om recenserandet denna g\u00e5ng kan liknas vid att \u00e5ta sig en uppgift utan att ha tillr\u00e4ckliga kvalifikationer, tror jag att vad som f\u00f6rmedlades gick hem. <\/p>\n

Text: Mats Hallberg<\/strong><\/p>\n

Medverkande: Jan Coster, Jenny Nilsson och Anna Engberg.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Bortom tr\u00e4dgr\u00e4nsen Regi: Lars-Eric Brossner Scenografi: Lotta Nilsson Premi\u00e4r Folkteatern i G\u00f6teborg 23 november 2013 F\u00f6r att veta om upps\u00e4ttningen g\u00e5r hem hos m\u00e5lgruppen \u2013 de som nyligen blivit skolmogna \u2013 borde jag ha varit med p\u00e5 uppf\u00f6ljande samtal. Handledningen ber\u00e4ttar om bakgrunden och ger f\u00f6rslag p\u00e5 \u00f6vningar. Pedagogen uppmanas locka fram olika tolkningar och […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31],"tags":[],"class_list":{"0":"post-77772","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-film","8":"category-teater","9":"category-teaterrecension","10":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/77772","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=77772"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/77772\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":77776,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/77772\/revisions\/77776"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=77772"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=77772"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=77772"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}