{"id":76640,"date":"2013-11-08T01:26:19","date_gmt":"2013-11-07T23:26:19","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=76640"},"modified":"2013-11-24T16:13:54","modified_gmt":"2013-11-24T14:13:54","slug":"skivrecension-arcade-fire-reflektor","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=76640","title":{"rendered":"Skivrecension: Arcade Fire – Reflektor"},"content":{"rendered":"

\"reflekor\"<\/a><\/p>\n

Artist: Arcade Fire<\/strong>
\n Titel: Reflektor<\/strong>
\n Betyg: 5<\/strong><\/p>\n

Arcade Fires debutalbum Funeral,<\/em>\u00a0som sl\u00e4pptes f\u00f6r snart ett decennium sedan, placerade dem som ett av 2000-talets fr\u00e4msta indieband. Det kanske inte r\u00f6r sig om en v\u00e4ndpunkt, men kreativt har de s\u00e4llan stuckit iv\u00e4g s\u00e4rskilt mycket fr\u00e5n den grund — och kanske framf\u00f6r allt den attityd — som lades fram redan d\u00e5; U2:s storslagenhet, Bruce Springsteens energi, och The Cures k\u00e4nsla f\u00f6r briljanta popmelodier — i en smittsamt tilltalande mix — har ju \u00e5terkommit genom samtliga av de tre f\u00f6reg\u00e5ende albumen, s\u00e5 \u00e4ven p\u00e5 2010 \u00e5rs The Suburbs<\/em>.<\/p>\n

Men p\u00e5 Reflektor<\/em>, deras fj\u00e4rde full\u00e4ngdare — som till st\u00f6rre delen producerats av den f\u00f6re detta LCD Soundsystem-frontmannen James Murphy, tar de sitt troligtvis mest innovativa steg hittills — och om n\u00e5got s\u00e5\u00a0omfamnas \u00f6verlag Talking Heads som en influens (David Byrne var ju trots allt med p\u00e5 ett h\u00f6rn redan\u00a0p\u00e5 Speaking in Tongues<\/em>, en B-sida fr\u00e5n f\u00f6rra albumet). Dessutom k\u00e4nns det som att de inte l\u00e4ngre tar sig sj\u00e4lva fullt s\u00e5 seri\u00f6st — vilket inte minst m\u00e4rktes p\u00e5 marknadsf\u00f6ringskampanjen, samt alla de liveframtr\u00e4danden som f\u00f6regick albumsl\u00e4ppet — lyssna bara p\u00e5 introt och outrot till\u00a0Normal Person<\/em> s\u00e5 f\u00f6rst\u00e5r du vad jag menar.<\/p>\n

Redan p\u00e5 det \u00f6ppnande titelsp\u00e5ret, som g\u00e4stas av ingen mindre \u00e4n sj\u00e4lvaste David Bowie, s\u00e4tts ribban f\u00f6r det tretton sp\u00e5r l\u00e5nga dubbelalbumet. Bland \u00f6vriga h\u00f6jdpunkter hittar vi bland annat The Cure-osande\u00a0Here Comes the Night Time<\/em>, bitvis ironiska Normal Person<\/em>, samt \u00e5rets hittills m\u00f6jligtvis starkaste l\u00e5t Afterlife<\/em> — som redan med det inledande textfragmentet ”Afterlife \/ Oh my God, what an awful word” visar p\u00e5 den lekfullhet som faktiskt g\u00e5r att k\u00e4nna av hela albumet igenom. Denna upplaga av Arcade Fire fullst\u00e4ndigt uts\u00f6ndrar lekfullhet, och \u00e4ven om\u00a0Reflektor<\/em> \u00e4r ett album som bitvis k\u00e4nns utdraget s\u00e5 inneh\u00e5ller den tillr\u00e4ckligt m\u00e5nga riktigt starka l\u00e5tar f\u00f6r att tillh\u00f6ra \u00e5rets h\u00f6jdpunkter — framf\u00f6r allt \u00e4r det albumet som g\u00f6r Arcade Fire tidsl\u00f6sa, snarare \u00e4n enbart ett av v\u00e5r tids st\u00f6rsta indieband.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Reflektor, Normal Person, Afterlife<\/p>\n