{"id":75946,"date":"2013-10-12T11:24:34","date_gmt":"2013-10-12T09:24:34","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=75946"},"modified":"2013-10-12T11:32:15","modified_gmt":"2013-10-12T09:32:15","slug":"nasta-andetag-pa-playhouse-teater-utnyttjar-teaterns-kraft-att-satta-igang-publiken-fantasi","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=75946","title":{"rendered":"N\u00e4sta Andetag p\u00e5 Playhouse Teater utnyttjar teaterns kraft att s\u00e4tta ig\u00e5ng publiken fantasi"},"content":{"rendered":"


\n<\/a>\"pressbild_naesta_andetag_2_663\"<\/a><\/p>\n

N\u00e4sta Andetag
\nAv Duncan Macmillan
\nRegi: Karl Seldahl
\nLjusdesign: Kevin Wyn-Jones
\nMusik & Ljuddesign: Daniel Douhan
\nScenografi och rekvisita: Helena Uggla
\nKostym: Jessica Clayton
\nPlayhouse Teater<\/a>
\nPremi\u00e4r 11 oktober 2012<\/p>\n

En man och en kvinna st\u00e5r i k\u00f6n till Ikea och b\u00f6rjar gr\u00e4la om de ska skaffa barn eller inte. Paret \u00e4r unga och kan kategoriseras som en slags storstadshipster, v\u00e4lformulerade och med engagemang f\u00f6r v\u00e4rlden. De ger pengar till v\u00e4lg\u00f6rande \u00e4ndam\u00e5l och de st\u00f6der projekt f\u00f6r att plantera skog.<\/p>\n

De gr\u00e4lar och m\u00e5nga k\u00e4nner nog igen sig f\u00f6r skratten fr\u00e5n publiken \u00e4r r\u00e4tt m\u00e5nga under f\u00f6rsta delen av f\u00f6rest\u00e4llningen. Manusf\u00f6rfattaren Duncan Macmillan skildrar stora fr\u00e5gor genom att \u00e5terge deras m\u00e4nskliga, trov\u00e4rdiga dialog. Det \u00e4r helt enkelt ypperlig teater. Ett helt \u00e4ktenskap, ett liv tillsammans, skildras p\u00e5 90 minuter. De f\u00f6rsta \u00e5ren tillsammans tar mer tid att skildra och de sista \u00e5ren bara rinner undan. Som livet. F\u00f6rest\u00e4llningen spelas med en enkel scenl\u00f6sning: tv\u00e5 personer, en man och en kvinna, b\u00e5da enkelt kl\u00e4dda i tshirt, han med m\u00f6rka byxor till, hon i l\u00e5ng jeanskjol. En stor h\u00f6g med sand \u00e4r all scenografi. Sandh\u00f6gen f\u00e5r vara bil, s\u00e4ng, soffa, allt efter scenens behov.<\/p>\n

Dramatikern Duncan Macmillan skriver \u00a0i f\u00f6rest\u00e4llningens programblad om sina tankar kring sitt manus:
\nThe play is written to be performed on a bare stage. There is no scenery, no furniture, no props and no mine. There are no costume changes. Light and sound should not be used to indicate a change in time or place.
\nThis is a huge challenge for a director as it takes a lot of skill and confidence to work without the usual toolbox and to make your hand invisible.
\n…
\nIn this way it\u00b4s inevitably a different show each night. It\u00b4s a living, breathing thing. It requires the audience to suspend their disbelief and use their imagination.
\nThis is what theatre does best I think.<\/em><\/p>\n

Det st\u00e4ller h\u00f6ga krav p\u00e5 sk\u00e5despelarna, som Macmillan s\u00e4ger och de tv\u00e5 p\u00e5 scenen genomf\u00f6r ocks\u00e5 f\u00f6rest\u00e4llningen med imponerande skicklighet. Anders Berg i rollen som Han och Charlotta Jonsson i rollen som Hon. De pendlar mellan att utstr\u00e5la att de k\u00e4nner sig stora och o\u00f6vervinnerliga och sm\u00e5 och utsatta, de \u00e5terspeglar livets g\u00e5ng i sitt kroppspr\u00e5k – deras uttryck, blickar, miner ber\u00e4ttar s\u00e5 mycket. Det k\u00e4nns som att vi k\u00e4nner dem, som att vi \u00e4r d\u00e4r, mitt i det som sker. Charlotta Jonsson kommer f\u00f6rresten att bli v\u00e4lbekant f\u00f6r den stora publiken i h\u00f6st d\u00e5 hon spelar Kurt Wallanders dotter Lina i de sex nya och avslutande Wallander-filmerna.<\/p>\n

Karl Seldahl har regisserat och han \u00e4r en intressant regiss\u00f6r att f\u00f6lja. Han tog examen Dramatiska Institutets regiutbildning 2006 och har sedan dess jobbat p\u00e5 b\u00e5de region- och l\u00e4nsteatrar och p\u00e5 fria grupper. Hans regi av ”En Midsommarnattsdr\u00f6m” vid D\u00f6da Fallet fick publikens pris av Nummer 2011.<\/p>\n

”N\u00e4sta Andetag” \u00e4r teater som p\u00e5 ett minimalistiskt s\u00e4tt tar upp de stora livsfr\u00e5gorna och f\u00e5r oss att t\u00e4nka och k\u00e4nna sj\u00e4lva. Teater som i all enkelhet s\u00e4tter ig\u00e5ng en process i v\u00e5rt eget inre. Teater n\u00e4r den \u00e4r enkel men samtidigt s\u00e5 stor. Den \u00e4r rolig och dubbelbottnad, komisk emellan\u00e5t men inte ytlig underh\u00e5llning. ”N\u00e4sta Andetag” utnyttjar teaterns kraft att s\u00e4tta ig\u00e5ng publikens egen fantasi.<\/p>\n

I rollerna:<\/strong> Anders Berg och Charlotta Jonsson<\/p>\n

\"pressbild_naesta_andetag_4_663\"<\/a><\/p>\n

Foto:<\/strong> Viktor Kjellberg<\/p>\n

 <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

N\u00e4sta Andetag Av Duncan Macmillan Regi: Karl Seldahl Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones Musik & Ljuddesign: Daniel Douhan Scenografi och rekvisita: Helena Uggla Kostym: Jessica Clayton Playhouse Teater Premi\u00e4r 11 oktober 2012 En man och en kvinna st\u00e5r i k\u00f6n till Ikea och b\u00f6rjar gr\u00e4la om de ska skaffa barn eller inte. Paret \u00e4r unga och kan […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31],"tags":[],"class_list":["post-75946","post","type-post","status-publish","format-standard","category-recension","category-film","category-teater","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/75946","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=75946"}],"version-history":[{"count":10,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/75946\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":75959,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/75946\/revisions\/75959"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=75946"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=75946"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=75946"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}