{"id":75908,"date":"2013-10-11T18:29:31","date_gmt":"2013-10-11T16:29:31","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=75908"},"modified":"2013-10-24T19:18:11","modified_gmt":"2013-10-24T17:18:11","slug":"skivrecension-darkside-psychic","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=75908","title":{"rendered":"Skivrecension: Darkside – Psychic"},"content":{"rendered":"

\"darkside\"<\/a><\/p>\n

Artist: Darkside<\/strong>
\n Titel: Psychic<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

– Misstaget skulle vara att tro att vi f\u00f6rs\u00f6kt skapa n\u00e5got slags mysterium som g\u00e5r att l\u00f6sa genom att lyssna p\u00e5 albumet. F\u00f6r mig \u00e4r det mer som n\u00e4r du tittar p\u00e5 en tavla — du beh\u00f6ver inte veta var konstn\u00e4ren t\u00e4nkte f\u00f6r att kunna k\u00e4nna n\u00e5got<\/em>, ber\u00e4ttar Dave Harrington i en intervju med brittiska musiktidningen The Fly. N\u00e4r jag klivit p\u00e5 den\u00a0sista tunnelbanan i Farringdon efter att ha sett deras r\u00f6kfyllda klubbspelning p\u00e5 Fabric i London plockar jag upp tidningen och fastnar f\u00f6r de d\u00e4r meningarna som p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt\u00a0summerar mina intryck av s\u00e5v\u00e4l albumet som framtr\u00e4dandet.<\/p>\n

Psychic<\/em> f\u00f6ljer upp en sj\u00e4lvbetitlad EP fr\u00e5n 2011, men \u00e4r deras f\u00f6rsta full\u00e4ngdare som duo. 2011 gav den d\u00e5 tjugoett\u00e5rige Nicolas Jaar \u00e4ven ut sitt debutalbum\u00a0Space Is Only Noise<\/em>\u00a0samtidigt som\u00a0Harrington — en skolad jazzbasist — ansl\u00f6t sig som gitarrist till hans liveband. P\u00e5 s\u00e4tt och vis \u00e4r det enkelt att visualisera just den inverkan som Dave Harrington haft p\u00e5 musiken p\u00e5\u00a0Psychic<\/em>\u00a0d\u00e5 det experimentella, bitvis ogenomtr\u00e4ngliga soundet pr\u00e4glas lika mycket av Dire Straits-influerade gitarrsolon som Jaars elektroniska texturer — en kombination som h\u00e4r fungerar b\u00e4ttre \u00e4n i teorin.<\/p>\n

Det tar ett par minuter\u00a0innan den subtila, elva minuter l\u00e5nga \u00f6ppningssp\u00e5ret Golden Arrow<\/em>\u00a0ens kommer ig\u00e5ng, men n\u00e4r den v\u00e4l g\u00f6r det \u00e4r det n\u00e4rmast hypnotiskt. Ytterligare n\u00e5gra h\u00f6jdpunkter \u00e4r\u00a0Paper Trails<\/em>, som med sin m\u00f6rka noir-k\u00e4nsla var en av l\u00e5tarna som f\u00f6regick albumsl\u00e4ppet; samt The Only Shrine I’ve Seen<\/em> som avslutar f\u00f6rsta sidan av albumet, innan andra h\u00e4lften med Freak, Go Home<\/em>, Greek Light<\/em> och Metatron<\/em> utforskar \u00e4nnu mer experimentella territorier. Men kanske ska vi inte \u00f6dsla alltf\u00f6r mycket tid \u00e5t att avl\u00e4sa vad de b\u00e5da musikerna har i \u00e5tanke n\u00e4r de framf\u00f6r sina l\u00e5tar, det hindrar oss ju trots allt inte fr\u00e5n att k\u00e4nna den och f\u00e4ngslas av dess abstrakta m\u00f6rker.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Golden Arrow, Paper Trails, The Only Shrine I’ve Seen<\/p>\n