{"id":75302,"date":"2013-09-29T10:45:44","date_gmt":"2013-09-29T08:45:44","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=75302"},"modified":"2013-10-14T20:36:50","modified_gmt":"2013-10-14T18:36:50","slug":"skivrecension-yuck-glow-behold","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=75302","title":{"rendered":"Skivrecension: Yuck – Glow & Behold"},"content":{"rendered":"

\"yuck\"<\/a><\/p>\n

Artist: Yuck<\/strong>
\n Titel: Glow & Behold<\/strong>
\n Betyg: 3<\/strong><\/p>\n

\u201dStay who you are\u201d sjunger gitarristen, och numera \u00e4ven frontmannen, Max Bloom i Nothing New<\/em>. Fortfarande med avstamp i 1990-talets fuzzrock \u00e4r den London-baserade kvartetten tillbaka, men med en ny konstellation \u00e4r f\u00f6rs\u00f6ken att utkristallisera en ny identitet p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt oundvikliga.\u00a0Redan i den instrumentala \u00f6ppningen med Sunrise in Maple Shade<\/em> avsl\u00f6jas den mer raffinerade ljudbild – b\u00e5de melodiskt samt till instrument och effekter sett – som kommer att pr\u00e4gla resten av albumet, men n\u00e4r enkelheten\u00a0– som kanske var en f\u00f6ljd av personkemin – r\u00f6rs om k\u00e4nns det bitvis lite… anonymt. Mindre utstickande. Med det sagt finns det \u00e4nd\u00e5 en del h\u00f6jdpunkter, s\u00e5som l\u00e5gm\u00e4lda Memorial Fields <\/em>och Somewhere<\/em>; shoegaze-fuzziga Middle Sea<\/em>\u00a0och Rebirth,<\/em> som \u00e4ven var de tv\u00e5 l\u00e5tarna som f\u00f6regick albumsl\u00e4ppet; samt akustiska avslutningssp\u00e5ret Glow Behold,<\/em> som innan den vecklar ut sig fram emot slutet faktiskt \u00e4r r\u00e4tt l\u00e4ttillg\u00e4nglig p\u00e5 ett n\u00e4stan britpop-osande vis.<\/p>\n

”I live my life in maple shade \/ to get away from dreams we made” sjunger Bloom lika bitterljuvt som eftert\u00e4nksamt i Memory Fields,<\/em> som med sina varma melodier och\u00a0phaserdr\u00e4nkta gitarrer sticker ut som albumets kanske mest minnesv\u00e4rda \u00f6gonblick, f\u00f6r det \u00e4r just i de d\u00e4r lite mer l\u00e5gm\u00e4lda sp\u00e5ren som balansen mellan melankoli och l\u00e4ttsamhet – som Yuck redan tidigare visat att de bem\u00e4strar med l\u00e5tar som Shook Down<\/em>\u00a0och Rubber<\/em> – framg\u00e5r som tydligast.<\/p>\n

Max Bloom stod ju redan f\u00f6r s\u00e5nginsatsen p\u00e5 Operation<\/em>, fr\u00e5n den tv\u00e5 \u00e5r gamla sj\u00e4lvbetitlade debuten, men n\u00e4r han nu mer eller mindre ”tvingas” kliva fram i rampljuset k\u00e4nns\u00a0det – \u00e5tminstone utifr\u00e5n sett – lite som att bandet f\u00e5r k\u00e4mpa i en egentligen om\u00f6jlig motvind. Att ers\u00e4tta Daniel Blumbergs karakt\u00e4ristiska r\u00f6st – som \u00e4nd\u00e5 utgjorde en s\u00e5pass integral del av bandets sound \u00a0– \u00e4r ingen enkel uppgift, och det faktum att det \u00e4r ett nytt band som \u00e5terv\u00e4nder blir i slut\u00e4ndan r\u00e4tt p\u00e5tagligt. S\u00e5 visst f\u00f6rnyar de sig sj\u00e4lva, delvis p\u00e5 bekostnad av det charmiga soundet som f\u00f6rst drog till sig v\u00e5r uppm\u00e4rksamhet. Men samtidigt \u00e4r det en p\u00e5nyttf\u00f6delse som hintar om en ny riktning vilket f\u00f6rser dem\u00a0med en dos kreativ frihet, s\u00e5 kanske \u00e4r det ett n\u00f6dv\u00e4ndigt steg tillbaks, f\u00f6r att med n\u00e4sta kliv kunna ta tv\u00e5 steg fram\u00e5t.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Memorial Fields, Middle Sea, Glow Behold<\/p>\n