{"id":75175,"date":"2013-09-21T13:04:30","date_gmt":"2013-09-21T11:04:30","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=75175"},"modified":"2013-09-21T13:06:57","modified_gmt":"2013-09-21T11:06:57","slug":"blodsbroder-pa-stockholms-stadsteater-fargsprakande-och-underhallande-fran-borjan-till-slut","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=75175","title":{"rendered":"Blodsbr\u00f6der p\u00e5 Stockholms stadsteater: f\u00e4rgsprakande och underh\u00e5llande fr\u00e5n b\u00f6rjan till slut"},"content":{"rendered":"

\"Blodsbr\u00f6der\"<\/a><\/p>\n

Blodsbr\u00f6der<\/strong>
\nAv Willy Russel
\n\u00d6vers\u00e4ttning\tKlas \u00d6stergren
\n\u00d6vers\u00e4ttning s\u00e5ngtexter\tSven Hugo Persson
\nRegi och koreografi\tAlexander \u00d6berg
\nScenografi\tSven Haraldsson
\nKostym\tElin Hallberg
\nKapellm\u00e4stare, arrang\u00f6r\tJoel Sahlin
\nLjus\tAnders Ekman
\nLjud\tTomas Florhed
\nTerese Johansson
\nMask\tPatricia Svajger
\nPremi\u00e4r Stockholms stadsteater<\/a> 20 september 2013<\/p>\n

Har ni h\u00f6rt historien om kvinnan som f\u00f6der
\nett tvillingpar en dag, det var tv\u00e5 br\u00f6der?
\nDe var lika som b\u00e4r, precis samma sort
\nden ena hon beh\u00f6ll och den andra gav hon bort.<\/em><\/p>\n

N\u00e4r Fru Johnsson blir l\u00e4mnad av sin man verkar livet inte kunna bli mycket s\u00e4mre. Tillsammans med sina sju hungriga barn \u00e4r hon fast i ett d\u00e5ligt omr\u00e5de. Hon f\u00f6rs\u00f6ker m\u00e4tta deras hungrikg, skrikande magar med ett dagsjobb som st\u00e4derska men pengarna tycks aldrig r\u00e4cka till. bN\u00e4r fru Johnsson f\u00e5r veta att hon \u00e4r gravid med tvillingar sl\u00e5s hon av panik, hur ska det g\u00e5? Socialen har redan hotat med att ta hennes barn fr\u00e5n henne.<\/p>\n

Av en h\u00e4ndelse n\u00e4mner fru Johnsson detta f\u00f6r sin arbetsgivare fru Lejon, en lyxhustru fr\u00e5n \u00d6steuropa som inte sj\u00e4lv kan ge sin man n\u00e5gra barn. I stundens hetta sluter de b\u00e5da kvinnorna upp i en pakt att ge det ena tvillingbarnet till fru Lejon. Ingen f\u00e5r n\u00e5gonsin veta.<\/p>\n

N\u00e4r barnen \u00e4r f\u00f6dda skiljs de b\u00e5da kvinnorna \u00e5t med var sin unge, allt g\u00e5r enligt plan tills pojkarna Micke och Edward m\u00f6ts p\u00e5 lekplatsen sju \u00e5r senare och bildar sin egna pakt och blir blodsbr\u00f6der, intet ont anande om sitt sanna band.<\/p>\n

\"Blodsbr\u00f6der\"<\/a>Blodsbr\u00f6der \u00e4r en musikal skriven av Willy Russell och premierade i England under b\u00f6rjan av 1980-talet. Musikalen har sedan spelats framg\u00e5ngsrikt p\u00e5 West End och \u00e4ven satts upp p\u00e5 Broadway. Att det tagit den \u00f6ver 30 \u00e5r att n\u00e5 Sverige \u00e4r underligt men nu \u00e4r v\u00e4ntan \u00f6ver. Stockholms stadsteater har med bravur tagit Blodsbr\u00f6der under sina vingar och \u00f6versatt den till svenska med r\u00e4ttvisa.<\/p>\n

F\u00f6rsta akten av Blodsbr\u00f6der \u00e4r v\u00e4ldigt underh\u00e5llande. Det \u00e4r f\u00e4rgsprakande och hyperaktivt och det h\u00e4nder saker p\u00e5 scenen konstant. Publiken kan inte h\u00e5lla sig och folk klappar och visslar i ett. Kulissen \u00e4r avskalad och man har ist\u00e4llet fokuserat mycket p\u00e5 den lilla rekvisitan och en fin ljuss\u00e4ttning, minimalt men m\u00e4ktigt i sig och det fungerar v\u00e4ldigt bra.<\/p>\n

I akt tv\u00e5 blir det dystert och v\u00e5ldsamt. Det g\u00e5r fr\u00e5n f\u00e4rgsprakande till svartvitt. Allvaret i konfrontationerna mellan karakt\u00e4rerna l\u00e4mnar publiken kn\u00e4pptyst och gravallvarlig. Jag m\u00e5ste dock klaga lite p\u00e5 upptempot mot slutet. Sista kvarten har man kl\u00e4mt in lite f\u00f6r mycket och slutet k\u00e4nns framhetsat, vilket \u00e4r tr\u00e5kigt n\u00e4r man lagt ner s\u00e5 mycket tid p\u00e5 att ber\u00e4tta historien fr\u00e5n b\u00f6rjan.<\/p>\n

D\u00e5 man valt att inte f\u00f6rlita sig p\u00e5 storslagna kulisser \u00e4r sk\u00e5despelarinsatserna viktiga. Man m\u00e4rker direkt om n\u00e5got inte st\u00e4mmer. H\u00e4r har man lyckats n\u00e5got otroligt med att s\u00e4tta r\u00e4tt sk\u00e5despelare p\u00e5 r\u00e4tt karakt\u00e4r. Albin Flinkas som spelar Micke \u00e4r riktigt grym och n\u00e4r han sitter i en kartong och ber\u00e4ttar om allt han inte f\u00e5r g\u00f6ra fast\u00e4n han n\u00e4stan \u00e4r \u00e5tta \u00e5r \u00e4r han s\u00e5 rolig att folk viker sig i sina stolar av skratt.<\/p>\n

Under hela f\u00f6rest\u00e4llningen leds vi av Ber\u00e4ttaren som spelas av Niklas Hjulstr\u00f6m, k\u00e4nd under senare 1990-talet som ena halvan av Cue. Under pausen g\u00e5r han upp p\u00e5 scenen och spelar sin hit ’Burnin’ till publikens stora f\u00f6rtjusning. <\/p>\n

Jag gillar i princip allt kring f\u00f6rest\u00e4llningen f\u00f6rutom tv\u00e5 saker, de b\u00e5da m\u00f6drarna. Fru Lejon \u00e4r under hela f\u00f6rest\u00e4llningen v\u00e4ldigt hyper, vilket \u00e4r kul till en b\u00f6rjan men efter tre timmar blir man helt slut och n\u00e4stan irriterad n\u00e4r hon st\u00e5r d\u00e4r och skriker med slavisk brytning. Fru Johnsson \u00e4r l\u00e5gm\u00e4ld och h\u00e4rlig, men efter ett tag inser man att varje g\u00e5ng hon kliver in p\u00e5 scen s\u00e5 sjunger hon samma visa om Marilyn Monroe och det blir liksom f\u00f6r mycket. Jag f\u00f6rst\u00e5r grejen med att ha en signatur som \u00e5terkommer som i ex RENT med Seasons of Love, men hooken i Blodsbr\u00f6der \u00e4r inte tillr\u00e4ckligt catchy f\u00f6r att den ska bli minnesv\u00e4rd, allts\u00e5 blir det bara sm\u00f6rja. Varje g\u00e5ng hon kliver in p\u00e5 scen med mikrofon vet man att det \u00e4r dags och t\u00e4nker ”\u00e5h nej, inte igen”.<\/p>\n

I det stora hela gillar jag verkligen Blodsbr\u00f6der. Det \u00e4r en fin historia och den \u00e4r underh\u00e5llande fr\u00e5n b\u00f6rjan till slut, definitivt en f\u00f6rest\u00e4llning f\u00f6r alla i familjen som \u00e4r \u00f6ver tretton \u00e5r. <\/p>\n

Medverkande p\u00e5 scen:<\/strong>
\nBer\u00e4ttaren Niklas Hjulstr\u00f6m
\nFru Johnsson\tJennifer Brown
\nMicke\tAlbin Flinkas
\nEddie\tAnton Lundqvist
\nLinda\tMaja Rung
\nSammy\tJames Lund
\nFru Lejon\tTove Edfeldt
\nHerr Lejon\tMichael Jansson<\/p>\n

K\u00f6r m m:
\nJohn-Alexander Eriksson, Mohammed Lachi, Eva Rexed, Cilla Silvia, Hanna Roth och Sandra Redlaff<\/p>\n

Musiker:<\/strong>
\nMagnus Anderfj\u00e4rd, Johan Bengtsson, Isabel Blomm\u00e9, Karolina Weber Ekdahl och Carl Flemste<\/p>\n

\"Blodsbr\u00f6der\"<\/a><\/p>\n

\"Blodsbr\u00f6der\"<\/a><\/p>\n

Foto: Petra Hellberg<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Blodsbr\u00f6der Av Willy Russel \u00d6vers\u00e4ttning Klas \u00d6stergren \u00d6vers\u00e4ttning s\u00e5ngtexter Sven Hugo Persson Regi och koreografi Alexander \u00d6berg Scenografi Sven Haraldsson Kostym Elin Hallberg Kapellm\u00e4stare, arrang\u00f6r Joel Sahlin Ljus Anders Ekman Ljud Tomas Florhed Terese Johansson Mask Patricia Svajger Premi\u00e4r Stockholms stadsteater 20 september 2013 Har ni h\u00f6rt historien om kvinnan som f\u00f6der ett tvillingpar en […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31],"tags":[],"class_list":["post-75175","post","type-post","status-publish","format-standard","category-recension","category-film","category-teater","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/75175","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=75175"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/75175\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":75185,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/75175\/revisions\/75185"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=75175"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=75175"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=75175"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}