{"id":74244,"date":"2013-08-28T14:19:17","date_gmt":"2013-08-28T12:19:17","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=74244"},"modified":"2013-09-12T10:25:04","modified_gmt":"2013-09-12T08:25:04","slug":"skivrecension-neko-case-the-worse-things-get-the-harder-i-fight-the-harder-i-fight-the-more-i-love-you","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=74244","title":{"rendered":"Skivrecension: Neko Case – The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You"},"content":{"rendered":"

\"neko\"<\/a><\/p>\n

Artist: Neko Case
\nTitel: The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You
\nBetyg: 4<\/strong><\/p>\n

Under de fyra \u00e5ren som g\u00e5tt sedan 2009 \u00e5rs Middle Cyclone<\/em>, det hyllade albumet som gick direkt in p\u00e5 Billboardlistans 3:e plats, drabbades Neko Case av en djup depression i k\u00f6lvattnet av flera n\u00e4ra familjemedlemmars bortg\u00e5ng inom ett par \u00e5r, bland dem hennes b\u00e5da f\u00f6r\u00e4ldrar. Det, i kombination med \u00e4rren av en trasig barndom (b\u00e5da f\u00f6r\u00e4ldrarna var narkomaner och alkoholister) drog ner henne till botten n\u00e4r hon precis b\u00f6rjat nosa p\u00e5 toppen.<\/p>\n

Styrkan hon uppbringade som barn f\u00f6r att orka med vardagen kom till anv\u00e4ndning \u00e4ven under sjukdomsperioden, d\u00e5 hon tvingade sig sj\u00e4lv att arbeta med l\u00e5tskrivande trots att hon inte klarade av att lyssna p\u00e5 n\u00e5gon annan musik \u00e4n ragtimejazz (som hon skriver om i albumavslutande Ragtime<\/em>). P\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt fungerade den oortodoxa formen av terapi, d\u00e5 The Worse Things Get\u2026<\/em> \u00e4r hennes personligaste skiva hittills. Faktum \u00e4r att hon t\u00f6mde ur sig s\u00e5 fullst\u00e4ndigt att hon inte ens mindes hur l\u00e5tarna kommit till n\u00e4r det var dags att g\u00e5 in i studion.<\/p>\n

Slutresultatet l\u00e5ter dock inte fullt s\u00e5 deprimerande som man kan tro, men allvaret \u00e4r st\u00e4ndigt n\u00e4rvarande. U-b\u00e5tsljuden i Where Did I Leave That Fire<\/em> (vars text avhandlar depressionen) ville Case ha med eftersom hon tyckte hon levde i en. Nearly Midnight, Honolulu<\/em> uppfattar jag som ett brev till hennes barndomsjag, bortst\u00f6tt av sin mor. Helt och h\u00e5llet a cappella p\u00e5minner den om en annan traumaskildring, Tori Amos Me and a Gun<\/em>, som skrevs efter att Amos fallit offer f\u00f6r en v\u00e5ldt\u00e4ktsman.<\/p>\n

Men allt \u00e4r allts\u00e5 inte bara ett enda runtrullande i skiten. K\u00f6nsrollstrashande singeln Man<\/em>, d\u00e4r M. Ward g\u00e4star, \u00e4r klart rockigast, eller The New Pornographersisk om man s\u00e5 vill. Lyriken i I\u2019m From Nowhere<\/em> \u00e4r bland det vackraste jag h\u00f6rt i \u00e5r. Upptempo americanan i City Swan<\/em> och balladerna Night Still Comes<\/em> och Local Girl<\/em> \u00e4r praktexempel p\u00e5 vilket f\u00f6ljsamt band hon omger sig med. Bandets insatser hade trots det inte varit i n\u00e4rheten s\u00e5 v\u00e4rdefulla hade det inte varit f\u00f6r Cases egen s\u00e5ngr\u00f6st, som jag alltid liknat vid den f\u00f6r evigt saknade Kirsty MacColls. Samma klangf\u00e4rg, samma f\u00f6rm\u00e5ga att v\u00e4xla upp och v\u00e4xla ned, samma urkraft. Dessutom fantastiska l\u00e5tskrivare och r\u00f6dh\u00e5riga b\u00e4gge tv\u00e5.<\/p>\n

K\u00e4ra Neko, ju v\u00e4rre det blir, desto personligare blir du, och ju mer personlig du blir, desto mer \u00e4lskar vi dig.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: I’m From Nowhere, City Swan, Man, Night Still Comes<\/p>\n

Text: Tommy Juto<\/strong><\/p>\n