{"id":74103,"date":"2013-08-22T13:00:50","date_gmt":"2013-08-22T11:00:50","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=74103"},"modified":"2013-09-12T10:17:25","modified_gmt":"2013-09-12T08:17:25","slug":"skivrecension-franz-ferdinand-right-thoughts-right-words-right-action","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=74103","title":{"rendered":"Skivrecension: Franz Ferdinand – Right Thoughts, Right Words, Right Action"},"content":{"rendered":"

\"franz\"<\/a><\/p>\n

Artist: Franz Ferdinand<\/strong>
\n Titel: Right Thoughts, Right Words, Right Action<\/strong>
\n Betyg: 4<\/strong><\/p>\n

Smaka p\u00e5 ordet: Postpunk. Jag associerar n\u00e4stan alltid de ord som inneh\u00e5ller ”post-” till n\u00e5got nedst\u00e4mt och allvarsamt. Postapokalyps (kanske har mer att g\u00f6ra med sj\u00e4lva apokalypsen, men \u00e4nd\u00e5). Posttraumatisk stress. Postrock. D\u00e5 har vi inte ens n\u00e4mnt Postgrunge, aprop\u00e5 s\u00e5dant som g\u00f6r en nedst\u00e4md. Det Franz Ferdinand g\u00f6r \u00e4r mer Postpostpunk, och det \u00e4r kanske f\u00f6rklaringen till varf\u00f6r fj\u00e4rde albumet Right Thoughts, Right Words, Right Action<\/em> l\u00e5ter s\u00e5 sv\u00e4ngigt och glatt. Minus och minus blir alltid plus, fick jag l\u00e4ra mig i skolans matematik.<\/p>\n

Fyrmannabandet fr\u00e5n Glasgow \u00e4r unika i sitt s\u00e4tt att l\u00e5ta som sig sj\u00e4lva, trots en stor dos tydliga referenser i sina l\u00e5tar. De mest sj\u00e4lvklara: Orange Juice, The Clash, Joy Division, Talking Heads, XTC. De lite mindre sj\u00e4lvklara: Depeche Mode, Duran Duran, The Cure. N\u00e4mnda namn s\u00e4ger kanske att det h\u00e4r \u00e4r en retroskiva med en 30-\u00e5rig ljudbild. Inget kunde vara mer fel. Ingen kan heller s\u00e4ga att referenserna m\u00e5lar \u00f6ver deras f\u00f6rm\u00e5ga att sticka ut. Ett annat album som jag kommer att t\u00e4nka p\u00e5 \u00e4r Dogs Die in Hot Cars debut Please Describe Yourself<\/em> fr\u00e5n 2004, d\u00e4r XTC-referenserna duggade t\u00e4tt, men det inneh\u00f6ll s\u00e5 bra musik i egen tappning att det blev helt ovidkommande.<\/p>\n

Felet m\u00e5nga indieband g\u00f6r \u00e4r att man bara matar ut fantasil\u00f6sa, snarlika nummer utan att hitta knep som s\u00e4rskiljer dem fr\u00e5n varandra, och s\u00e5ledes bakar ihop allt till en enda ogenomtr\u00e4nglig kaka. Franz Ferdinand lyckas l\u00e4gga in olika sm\u00e5 subtila ting som ger liv i l\u00e5tarna; en udda syntslinga, en varierad basg\u00e5ng, reverb- och ekoeffekter p\u00e5 s\u00e5ngen. En mungiga! I Stand on the Horizon<\/em> l\u00e5ter det faktiskt som att Edwyn Collins \u00e4r med och sjunger, men det kanske \u00e4r min egen eufori som b\u00f6rjat ta \u00f6verhand.<\/p>\n

Och som det sv\u00e4nger. Bara f\u00f6r att man taggats med arty-farty-st\u00e4mpel betyder inte det att man inte kan g\u00f6ra musik som f\u00e5r folk att vilja dansa och ha kul. Ett sprittande lyckopiller till skiva, utan att f\u00f6rlora ett uns coolness.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Stand on the Horizon, Right Action, Evil Eye<\/p>\n

Text: Tommy Juto<\/strong><\/p>\n