{"id":73999,"date":"2013-08-19T19:28:36","date_gmt":"2013-08-19T17:28:36","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=73999"},"modified":"2013-09-03T10:34:06","modified_gmt":"2013-09-03T08:34:06","slug":"skivrecension-drenge-drenge","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=73999","title":{"rendered":"Skivrecension: Drenge – Drenge"},"content":{"rendered":"

\"drenge\"<\/a><\/p>\n

Artist: Drenge<\/strong>
\n Titel: Drenge<\/strong>
\n Betyg: 3<\/strong><\/p>\n

Det har skett en utveckling, bara de senaste \u00e5ren – till f\u00f6ljd av hur musik sprids p\u00e5 internet i allm\u00e4nhet och bloggar i synnerhet har det ju blivit markant sv\u00e5rare f\u00f6r ett nytt band att verkligen \u00f6verraska n\u00e4r det v\u00e4l kommer till att sl\u00e4ppa ifr\u00e5n sig ett debutalbum – vi har sett det tidigare och \u00e4ven i fallet Drenge har vi ju redan h\u00f6rt flera av de starkaste l\u00e5tarna – s\u00e5som Bloodsports<\/em>, Backwaters, Dogmeat\u00a0<\/em>och Face Like a Skull<\/em> \u2013 l\u00e5ngt innan albumet ens var utannonserat.<\/p>\n

Soundm\u00e4ssigt f\u00f6ljer Drenge, best\u00e5ende av tv\u00e5 br\u00f6der fr\u00e5n Derbyshire\u00a0d\u00e4r den ena spelar trummor medan den andre sjunger och spelar gitarr,\u00a0en tradition av blues- och garage-influerade duos som efter The Black Keys och The White Stripes p\u00e5 sistone f\u00e5tt ett uppsving med namn som Deap Vally.<\/p>\n

Efter energiska liveframtr\u00e4danden, bland annat p\u00e5 Roskilde och Glastonbury, har de vunnit \u00f6ver en publik – i synnerhet i hemlandet d\u00e4r de\u00a0f\u00e5tt ett otippat fan i parlamentsledamoten Tom Watson. Konsekvent h\u00e5ller de sig till ett bluesrocksound d\u00e4r rader som till exempel ”cut off my tounge and turn it to dogmeat” fr\u00e5n Dogmeat<\/em>\u00a0eller ”I’ve never seen blood and milk mixed so divine” fr\u00e5n Backwaters<\/em>\u00a0\u00e4r\u00a0talande f\u00f6r den typ av v\u00e5ldsamma brutalitet som pr\u00e4glar bandets texter.<\/p>\n

Ironiskt nog \u00e4r det l\u00e5tarna som sticker ut mest fr\u00e5n helheten som \u00e4r albumets h\u00f6jdpunkter; episka Let’s Pretend<\/em>\u00a0som med sina \u00e5tta minuter visar att bandets repertoar inte enbart best\u00e5r av l\u00e5tar som knappt klockar in \u00f6ver tv\u00e5minuters-strecket, samt albumets sista sp\u00e5r\u00a0Fuckabout<\/em>\u00a0som efter elva l\u00e5tar av kompromissl\u00f6s rock’n’roll med sitt nedtonade anslag n\u00e4stan k\u00e4nns som en ballad.<\/p>\n

”I don\u2019t give a fuck about people in love \/ they don\u2019t piss me off, they just make me give up” sjunger Eoin Loveless, som han kallar sig, med n\u00e5got uppgiven r\u00f6st – det \u00e4r det absolut sista som h\u00e4nder p\u00e5 albumet – och \u00e4ven om det egentligen inte ger n\u00e5gra svar s\u00e5 bef\u00e4ster det Drenge som en cynisk duo som v\u00e4grar att passa in. Precis som\u00a0Drenge<\/em> \u00e4r ett album som inte \u00f6verraskar, men som \u00e4nd\u00e5 lever upp till f\u00f6rv\u00e4ntningarna.<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Bloodsports, Let’s Pretend, Fuckabout<\/p>\n